Plats: Nordic Light Hotel. Öppen tills 31 december 2014.
Multientreprenören ”OKOK” (Thomas Gunnarsson) får det att verka enkelt. Han genomför sina visioner med en sådan fokus på skapandet i sig, att han som privatperson, såväl som prestationsnivån, det gedigna affärskunnandet och det hårda arbetet bakom, nästan blir osynligt. Intervjun här med OkOk leder osökt tankarna till ordspråket: ”Gör det du älskar och du behöver aldrig jobba en dag till i ditt liv.”
Bo på ett hotell – Hur får man den idén?
– Jag läste Patty Smiths bok Just Kids, där hon och hennes pojkvän bor på Chelsea Hotel i New York. Hon berättar att en massa konstnärer bodde på hotellet samtidigt, och som sedan dess blivit väldigt stora. När jag läste boken kände jag ”Jag vill också bo på hotell.” Så jag gick till Crooked Leg, pratade med Daniel Hermansson [som är en av cheferna på hotellet] och sade ”Jag borde få flytta in här på hotellet, bo här en månad och använda er lobby som min ateljé”.
Hur övertygar man folk om en sån galen idé?
– Man ser till att ha en tydlig vision av vad man vill göra, listar fördelarna för dem och visar att man är driftig.
Hur länge var du på Nordic Light Hotel?
– En månad bodde jag här.
På vissa restauranger lagar kocken mat framför gästerna, var det något liknande där du satt och ritade framför de som checkar in?
– Jag satt nere vid incheckningen i lobbyn och ritade tio timmar per dag, så det var framför alla.
Hur reagerade folk – Var de nyfikna, tyckte de att du var knäpp, visste de vad det var om?
– Ganska mycket folk gick fram och frågade. Mest såg jag att folk stod och spanade lite, sen kom de fram och frågade ”Hej, vad gör du för något?”.
Vad var det för typ av folk? Var det många turister, folk från Sverige?
– Blandat, alla möjliga. Det var bland annat tjugo stycken lärare från en konstskola i Belgien som hade en konferens här i tre dagar. De tyckte att det var askul, frågade frågor och kom ner varje dag för att se på när jag ritade.
Fanns det någonting folk sade som fastnade hos dig och som du kommer att bära med dig?
– Eftersom jag målar abstrakt så är det nästan alltid roligast att ha barn som tittar på, de har mycket mer fantasi kvar än vuxna. Så de ser en massa saker och säger ”Det här ser ut som en motorväg!” eller liknande medan vuxna människor brukar säga ”Ja, men vad föreställer det då?” istället för att bara låta magen, hjärtat och hjärnan bestämma vad de ser. Allt måste få en förklaring om vad det är, till skillnad från barn som ganska ofta hittar på förklaringen själva. Jag tycker det är en av de roligaste sakerna med abstrakt konst, att det är upp till den som tittar på det att bestämma vad verket föreställer. Det är också därför jag inte har några titlar på mina verk för jag vill inte att något som jag gör på pappret ska bestämma över vad betraktaren ser.
Vad är din drivkraft? Du har gnuggat armbågar [umgåtts] med superstjärnor, ambassadörer, kändisar inom musik och idrott, varit på Polarpriset och Grammisgalan, radio och så vidare. Varför inte ta den trygga vägen, ta på dig en slips och kostym och…
– *skrattar* Jag har ju finkläder nu, skulle det inte vara så varmt här inne så hade jag haft kavaj också.
Du fick för dig till exempel att åka till Indien helt plötsligt och leva på nästan ingenting och bara måla från morgon till kväll, vad är det som gjort att du tagit ett slags sabbatsår från livet som artistmanager?
– Det är inget sabbatsår, det är ett avklarat kapitel; jag har slutat med det helt och satsar nu fullt ut på konsten. Jag lärde mig ganska mycket under de här åtta åren [som manager], träffade väldigt många människor, har fått resa och har upplevt en massa saker. Till slut kom jag fram till att jag inte borde vara bakom andra utan borde köra min grej som artist, vilket jag är mer än jag är en manager.
Du är inte bara en artist utan också en multientrepenör. Du är bra på bland annat att fotografera, det är en typ av konst: Känner du att det blir en konflikt mellan de olika sakerna som du är bra på, och dina konstnärsvisioner?
– Jag följer mitt hjärta rakt av nu då jag har märkt att det fungerar bättre för mig; jag kommer längre genom att bara lyssna på mitt hjärta och göra det jag vill göra än att försöka hoppa på olika jobb eller så. Det tar mig inte lika mycket framåt, jag tjänar inte lika mycket på det och jag blir inte lika lycklig av det. Så det är ett ganska självklart val. Det är inte så jättekonstigt att jag väljer att göra det här för att det är det som är roligast och tar mig längst.
Hittills har jag sett mest teckningar så att säga och nu helt plötsligt ser jag de här fotografierna med tjejer som det skjuter ut någon slags “laserstrålar” ur munnen på. Är det här någonting du har jobbat på ett tag eller har det kommit den senaste tiden?
– Det är inte jag som har tagit bilderna utan det är en kille som heter Sotarn, en fotograf som fotar ganska mycket porträttfoton. Han och jag kom på att vi skulle göra det här när vi umgicks en kväll på ett ställe som heter Kåken. Vi har snackat länge om att vi borde göra ett samarbete men vi kom på den här idén där och då blev det helt enkelt att jag sade ”Okej, jag har en utställning, ska vi göra den här grejen på den här utställningen?” och han svarade ja. Så han kom hit och fotade alla de här människorna nere i lobbyn medan jag satt och ritade, sen skrev vi ut bilderna och jag ritade på dem. Det är ganska lite planering i det här, det är bara att vi tyckte att det skulle vara jättekul att jobba tillsammans och vi tänkte ”Det här kanske blir snyggt”, vilket jag tyckte att det blev.
Brukar du ha någon form av förbestämd konstnärlig vision? Känner du att det finns något specifikt ställe dit du vill ta ditt skapande och dina verk eller utgår du mestadels från spontana impulser där du sätter dig ner, börjar måla och ser vad som händer?
– Alltså, hur det ser ut rent visuellt utvecklas från dag till dag och från skiss till skiss. Jag gör en skiss och så får jag en idé till nästa skiss och så vidare, men däremot har jag en ganska stor vision av vart jag vill komma som både människa och som konstnär, utöver det visuella. Jag vill bli en stor konstnär – en av de största i världen – ställa ut på MoMa [Museum of Modern Arts], göra det här hela tiden, dygnet runt och få bra betalt för det så att jag kan både leva gott själv, se till att göra bra saker för de människor jag älskar och dessutom förhoppningsvis ta pengar från de rika och ge till de fattiga.
Du tecknade nyligen ett kontrakt med en penntillverkare, Montegrappa, i New York, tror jag?
– De är från Italien och det finns inget kontrakt, men de skickar mig så mycket bläck och pennor som jag behöver. Det har gått åt kanske trettio flaskor bläck på den här utställningen och de här flaskorna kostar typ 150 spänn styck så hade jag inte haft en sponsor så hade jag behövt sitta och fega med bläcket. Nu kan jag bara köra på, det gör ingenting om färgen tar slut för de skickar ändå mer färg. Det är en stor tillgång. Nu fick jag betala papper själv, vilket jag inte tycker om, för jag vill bli sponsrad på allt egentligen. Men nu får jag gå och köpa papper för 35 kronor styck och det gjorde jag för att jag kände att ”Jag måste bara göra det”. På en månad så köpte jag papper för 3500, det är ingenting jag kan göra varje månad om jag inte ser till att sälja mycket. Sen så är det här bara papper och bläck, skulle det vara någon som ville att jag skulle ställa ut, exempelvis ett galleri eller ett museum, som säger till mig att ”Du har en materialkostnadsbudget på 500.000”, då skulle jag kunna hitta på grejer på riktigt. Nu är verken här en ganska low budget-grej ändå men ju mer av en budget man får för att skapa, desto större idéer kan man förverkliga, givetvis. Såna stora idéer har jag förstås. Om jag får femhundratusen att göra ett konstverk för så kommer jag se till att göra ett konstverk som är helt fantastiskt av de pengarna.
Så man skulle kunna avsluta med att säga ”You ain’t seen nothing yet”?
– Jo, precis. Alltså, jag har hållit på i tio månader med det här. Det är tio månader sedan jag bestämde mig för att satsa på OKOK och satsa på min konst så det är tidigt i min karriär, men jag beslutade i ett tidigt skede att jag ska jobba tio-fjorton timmar per dag. Jag är bra på promotion, marknadsföring, varumärkespaketering och allt det där men jag vill inte bygga ett luftslott, det är inte det jag är ute efter. Jag vill bli otroligt duktig på det jag håller på med: Rita, skapa. Sen vill jag se till att det promotas bra genom min kunskap och mina kanaler och så vidare. Jag är sjukt ointresserad av att bara bygga upp en hype. Jag vill att de bästa konstnärerna, de som jag respekterar, ska respektera mig och min konst. Andra människor också men först och främst de som jag ser upp till och vet har bra smak, enligt mig.
Utställningen: This Is Where I Draw The Line är öppen tills 31 december 2014. Måndag-fredag, mellan kl. 09:00-17:00. Plats: Nordic Light Hotel / The Crooked Leg på Vasaplan i centrala Stockholm.
Mer av konstnären OKOK hittar du på:
– Instagram: @artbyokok,
– www.artbyokok.com,
– facebook.com/artbyokok
Foton: Isabelle Minou. Manga Minja.
INTERVJU: Creative Doers
Intervjuare: Kevin Kane
Transkribering: Camilo Forsberg Reyes
