Hans farfar, Henry Allard, var en gång socialdemokratisk talman i riksdagen – men Markus beskriver sig själv som en rebell mot just det politiska system som farfadern representerade.

Under de senaste åren har han vuxit till en rikskänd profil genom virala klipp från kommunfullmäktige, podden Markus & Malcolm och sin oförblommerade kritik mot både vänstern och det han kallar “transferiatet” – den växande klass av tjänstemän, projektledare och kommunikatörer som lever på andras arbete.

Nu siktar han på att ta Örebropartiets lokala framgångar till riksdagen. I centrum står en idé som han själv kallar en ny klasskamp: mellan dem som producerar värde – arbetare, företagare och entreprenörer – och dem som, enligt honom, lever på systemet.

Han vägrar placera sig på den gamla vänster–höger-skalan. Han menar att de begreppen förlorat sin mening i ett samhälle där klassgränserna inte längre handlar om ideologi utan om produktivitet.

– Jag har gått från att vara aktiv i vänstern till att inte vara det. Jag ställer mig verkligen utanför både högern och vänstern. Politik måste förstås utifrån materiella konfliktlinjer – inte symboler eller etiketter.

Han beskriver det som en kamp mellan två samhällsklasser: transferiatet och de produktiva elementen.

– Transferiatet – det är de som lever på systemet, på skattepengar, på uppdiktade tjänster. Och de produktiva – det är de som skapar värden: arbetare, hantverkare, småföretagare, entreprenörer. Det är där konflikten står i dag.

Det är, menar han, en konflikt som gamla partier inte längre vill eller vågar se. Vänstern har, enligt honom, helt tappat sin förankring i arbetarklassen.

– Arbetarklassen är bara en maskot för att driva transferiatets intressen. I dag är knegarna småföretagare. De har F-skatt, en liten verkstad eller ett eget AB. Det är ryggraden i vår väljarbas.

Samtidigt säger han att Örebropartiets väljare kommer från båda håll: både gamla socialdemokrater och företagare som tröttnat på att deras pengar försvinner i systemet.

– En del tycker vi låter som gammal grå socialdemokrati – andra ser oss som ett perfekt högerparti. Med risk för att låta som en hora: jag kan vara både och. Jag skiter i etiketterna, för det handlar om sakpolitik.

“Vi har byggt ett land av hittepå-tjänster”

När samtalet kommer in på företagarfrågor blir tonen skarpare. Allard menar att Sverige håller på att kväva sin produktiva klass i regler, tillstånd och administration.

– Vi har inte släppt valprogrammet än, men jag kan säga så mycket: börja med att inte reglera skiten ur folk. Låt människor vara fria.

Han beskriver hur offentliga verksamheter hittar på nya uppdrag bara för att bevara sin egen existens.

– Ta kommunen som exempel. När stadsantikvarien är klar med sina byggnader – vad gör hon då? Jo, då börjar hon inventera varenda plank, varenda laduvägg, bara för att ha något att göra. Det blir omöjligt att riva eller bygga nytt. Man skapar hinder för hinder för att kunna motivera sin egen försörjning.

Detta, säger Allard, är inte enstaka exempel utan ett systemfel – en växande tjänstemannaklass som lever på att stoppa andras arbete.

– De här människorna måste hela tiden peta i processer. De har inget existensberättigande utan det. Och de blir fler och fler. Därför stannar hjulen. Det är inte företagarna som gör fel – utan systemet som är byggt för att de inte ska lyckas.

För honom är detta kärnan i svensk politik: en konflikt mellan dem som producerar och dem som administrerar.

– Jag vill ha ett kraftfullt populistiskt parti som representerar de produktiva krafterna – oavsett om det är arbetare eller företagare. Det är det som saknas i Sverige.

Läs även: Hur svensk ideologisk utbildning skapar kompetensbrist

“Transferiatet är rädda för demokratin”

Allard använder ordet transferiatet – som alltså är ett begrepp han själv skapat – med en nästan ideologisk precision. Han menar att denna samhällsklass inte bara parasiterar på skattebetalarnas pengar – den motarbetar också demokrati och ansvar.

– De här människorna är livrädda för demokratin. För via politiska beslut kan vi avskaffa deras försörjning. Det är därför de älskar systemet men hatar folket.

Han menar att samma mönster syns överallt: i kommuner, i länsstyrelser, i medier.

– Det är därför SVT beter sig som de gör. De vet att med ett pennstreck kan deras försörjning försvinna. De vet att folk egentligen inte behöver dem.

Han avfärdar tanken att Public service kan reformeras:

– SVT och SR – riv skiten. Det går inte att renovera. Det är tio miljarder som kan användas bättre.

Markus Allard beskriver sig själv som populist i ordets ursprungliga bemärkelse – ett försvar för “de många mot de få”.

– Populism är någonting bra. Det handlar om att stå upp för de många mot de få. Och de få i dag är de som lever på systemet.

“Den gröna omställningen är en religiös sekt”

När samtalet glider över på energipolitik och klimatmål blir Allard nästan hånfull.

– Den så kallade gröna omställningen måste vara den största kapitalförstörelsen i svensk historia. Det är en domedagssekt. En religiös fanatism som förstör Sverige i grunden.

Han menar att klimatpolitiken blivit ett sätt att flytta pengar från produktiva människor till symbolprojekt.

– Även om vi nådde alla klimatmål i Sverige så skulle det inte märkas. Xi Jinping bygger två kolkraftverk till och så är allt vi gjort utraderat. Det enda resultatet här blir dyrare el, dyrare mat, dyrare allt – för de som redan jobbar mest.

Han skrattar till när han säger det:

– Svenskar ska få sitt liv att fungera enklare och billigare – inte svårare och fattigare. Jag är så trött på det där tramset.

Ett politiskt skott i brösthöjd

Allard säger att beslutet att ställa upp i riksdagsvalet vuxit fram under lång tid, men att det slutliga steget möjliggjordes av en stor donation.

– En generös givare dök upp. Med den typen av pengar börjar vi närma oss en chans att köra. Och även om vi bommar riksdagen får vi utväxling lokalt och regionalt. Jag har inget att förlora.

Han beskriver det som att stå med en hagelbössa på en slänt och skjuta mot ett mål: träffar han, så träffar han. Missar han, så står han kvar.

– Skillnaden mot ett nystartat parti är att vi redan finns. Vi har ett existensberättigande även om det inte går hela vägen.

Valprogrammet håller nu på att färdigställas, och de första delarna väntas släppas före årsskiftet.

– Att gå till riksdagen är som undulaten som flyger ur buren. Plötsligt finns inget tak. Du kan ändra allt.

“Jag står på din sida”

Samtalet avslutas med en konkret fråga om den verklighet som många småföretagare och lantbrukare lever i.

Vad säger du till den bonde som just fått besök av en 23-årig tjänstekvinna från Stockholm, som mäter hönsgården och säger att den är några centimeter för kort – och nu känner att han måste lägga ner hela verksamheten?

Markus Allard svarar utan att tveka:

– Då säger jag: Jag står på din sida. Jag täcker din rygg.

Markus Allard formulerar en berättelse som både är samhällskritik och handlar om mobilisering. Han talar till den växande grupp svenskar som känner sig kvävda av regler, hinder och maktlöshet – och han gör det med ett språk som blandar vrede, humor och konkreta bilder ur vardagen.

Hans politik, säger han, ska handla om att frigöra det produktiva Sverige – att låta människor arbeta, bygga och skapa utan att hela tiden hindras av dem som “uppfunnit sig själva som nödvändiga”.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är hans resonemang inte obekant. Flera nationalekonomer har under senare år varnat för att en växande del av svensk arbetskraft binds upp i administration, styrning och reglering – snarare än i faktisk produktion.

Samtidigt har småföretag, som står för en majoritet av jobbtillväxten i landet, ofta pekat på ökad regelbörda, långa tillståndstider och höga fasta kostnader som hinder för expansion. I det ljuset ansluter Allards budskap till en bredare frustration över att det svenska systemet blivit för tungt för sin egen rörelseförmåga.

Frågan är hur hans diagnos kan omsättas i praktik.

Att minska byråkrati och avreglera utan att urholka rättssäkerhet, miljökrav och arbetsvillkor är en balansakt som få regeringar hittills lyckats med. Men Allards försök att formulera en ny konfliktlinje – mellan de som producerar värde och de som förvaltar det – sätter fingret på en reell ekonomisk spänning i dagens Sverige.

För företagarna återstår att se om orden följs av politik. Men Allards budskap är tydligt: det är inte de som producerar som är problemet – det är de som står i vägen.

Diskutera Allard och Örebropartiet i forumet: "hur får vi in honom?"