För omkring tio år sedan satt jag på Handelshögskolan i Stockholm med ett par kamrater och diskuterade hur vi skulle starta en "think tank" (på svenska "tankesmedja"). Som det låter går det ut på att "smida" planer och "hamra" eller "mejsla" fram skarpa analyser. Namnet på tankesmedjan blev så långt att man behöver ta ett djupt andetag för att kunna säga hela utan paus: "Department of Resource Allocation, Counsel Office for Social Entrepreneurship and Currency Policy". Smeknamnet blev "Departementet".

Poängen med ett sådant exakt och beskrivande namn är att det ska vara ”tidlöst” och lika aktuellt 10 eller 100 år efter att organisationen startades. Det målet kan anses uppfyllt. ”Social Entrepreneurship” (socialt entreprenörskap) av ständigt ökande betydelse. Likaså bekräftar Bitcoins framväxt att ”Currency Policy” (valutapolitik) är något relevant och aktuellt även för vanliga människor, entreprenörer och företag i 2000-talets ultramoderna samhälle.

Valutor återkommer överallt i våra vardagsliv, i situationer som de flesta aldrig förknippar med denna term. Att våra tankar rör sig i andra banor i dessa situationer beror på att vissa intressegrupper i samhället har lyckats lägga monopol på begrepp som ”valuta” och ”politik” och fått det att framstå som något olidligt tråkigt – trots att området har en kolossal betydelse för vår livskvalitet.

Ett konkret exempel från vardagen är att vi har fått lära oss att kunden som kommer in i en butik är en "köpare" och att expediten som jobbar i affären är "säljaren". Denna mikroskopiska del av världens ekonomiska pussel är nästan all kunskap ett litet barn behöver för att klara sig självt i en affär. Därför kan de flesta konsumenter vandra genom hela livet utan djupare kunskaper, om monetära system, än så.

Men det går att skifta perspektiv och se det som att en kund också är en säljare. Konsumenter lever nästan bokstavligen enbart för att sälja. De skolpliktiga åren i grundskolan plus de "frivilliga" åren med specialisering i gymnasiet och högskolan är en öppet uttalad drillning i hur vi under större delen av våra vuxna liv ska sälja vår tid och kunskap för pengar. Efter att vi har tjänat våra pengar säljer vi som goda konsumenter sedan vidare våra pengar mot boende, socialt gillande, sjukvård, omsorg, varor och tjänster.

Ofta säljer vi pengar också till varandra. Vi kan ibland sälja till exempel ett antal mynt och köpa en sedel samtidigt, eller omvänt. Vi har bara blivit indoktrinerade att till vardags kalla sådana situationer för att "växla". Men de som är uppmärksamma kan faktiskt höra personalen hos verksamheter som Forex just fråga om vilka pengar man vill köpa eller sälja.

Faktum är att valutor är mycket mer än bara mynt och sedlar. Butiksägare (på affärsspråk ”detaljhandlare”, ”detaljister”) är ett bra vardagsexempel. Utan att sätta det i termer som "valutahandel" eller "valutapolitik" är handlare faktiskt specialister på att köpa pengar. Butikerna köper konsumenters pengar med sina varor.

För att vara en skicklig pengainköpare måste en detaljist investera mycket tid i att skaffa fram rätt mix av varor. Dessa konsumtionsvaror är valutor, i praktiken lika mycket som att en svensk ”krona” eller en japansk "yen" är valutor. Det är därför dagligvaror, insatsvaror och kapitalvaror kan bytas (”växlas”, ”köpas”) för pengar. Dagligvaruhandel är således ett slags "valutahandel".

Vidare är handlare som lyckas locka och behålla kunder framgångsrika för att de är disciplinerade. De har en "policy", en "politik" (regler) som gör att en konsument kan lita på öppettider, komma till en fräsch butik med påfyllda lager, konsumera med kreditkort, etc. Detaljister har en massa bekvämlighetsrutiner som kunden aldrig märker förrän det saknas.

Om man "flippar" de gamla ingrodda perspektiven kan man alltså se hur kunder faktiskt också är säljare, att affärsägare också är pengainköpare, och att valutapolitik är kolossalt viktigt både för framgång i affärer och för personlig livskvalitet.