Högkonjunktur inom valsäkerhet – ett vakuum för nästa miljardföretag

av Kevin Kane

18 Jan 2021

I teorin är det enkelt att genomföra riksdagsval med mobilen. I praktiken är barriärerna inte teknologiska utan det kommer ner till traditioner, normer, konsensus, trygghet och säkerhet. Den som löser den gordiska knuten kan bli nästa "enhörning".

— Varför har vi inte möjlighet att rösta med bank-ID? frågade min promenadpartner spontant. Vi kan göra allt annat och identifiera oss med Bank-ID, varför inte en så enkel sak som att rösta i riksdagsval?

Komplexiteten bakom enkelheten dök omedelbart upp i mina tankar.

Inte för att vårt samtal egentligen hade med ämnet att göra, eller för att övriga promenaden hade handlat om något ens i närheten av detta plötsliga tema, men jag hade också tänkt på samma frågeställning.

Liksom, säkert, miljontals andra har.

Vissa saker är lättare sagt än gjort. Förverkligandet är särskilt lätt för de som inte själva behöver försöka sig på sina lösningar i verkligheten utan tryggt kan genomföra dessa inom ramarna för en värld där önsketänkandets trygga ramar styr gränserna för det möjliga respektive omöjliga.

— För att människor tillsätts på poster som de inte har kompetensen för, försökte jag svara.

Det var för abstrakt. Jag möttes av villrådiga, lite otåliga blickar från en smart man.

Mina tankar rörde sig kring hur mänskligheten har hanterat säkerhet genom historiens gång. Världen har ett otal människor med "höga" titlar och långa utbildningar utan minsta så kallade hål i CV:t alltsedan BB. Flera av dessa har miljon- eller miljardlöner. Det finns otaliga mottagare av prestigeutmärkelser och ordnar. En del individer och grupper styr länder, bestämmer vem som ska frihetsberövas och tvångsförvaras på anstalter eller avlivas, hur mycket av sina inkomster som individer och företag måste tvångsspara, till och med om ett land ska sända medborgare i väpnade konflikter där ibland vänner och släktingar måste mörda varandra för att "ledarna" säger så.

Angående makten och ersättningsnivåerna motiveras dessa med att befattningshavarna ifråga är de enda som har intelligensen och omdömet att klara av ansvaret och kraven. Angående fördelningen mellan gränslösa "försvarsbudgetar" och de smulor som utbildning, medicinsk vård och psykvård och omsorg får, så motiveras det med att medborgarna måste bära lidandet (tragedier, kriser, hemlöshet, svält, död) som ofta kunde ha undvikits, för att risken med att omfördela pengarna från eventuella framtida hot till bemöta faktiskt pågående kriser är så mycket större. Låt tiotusentals lida eller dö idag för att fler ska klara sig ifall något jobbigare händer imorgon eller om 20 generationer, är argumentet.

Alltsedan barnsben har jag haft anledning att fundera över att summan av alla Mensa-tester, och titlar, Nobelpris och andra utmärkelser jämte miljon- samt miljardlöner, kommer ner till ovanstående argument. Detta är den bästa lösningen mänskligheten lyckats framställa.

Överfört till väpnade konflikter mellan nationer så var den bästa lösningen från denna samlade hjärnkraft, att göra världen till en självmordsbomb flera gånger om, där rent "flyt" i samband med de tiotals "tekniska missöden" genom åren (som vi känner till) är det enda hittills som hindrat jorden från förödande kärnvapenkrig. Rysk roulette på högsta nivåmed andra ord.

Av vad jag förstår av statsvetenskap gäller en dylik situation inom politik. Det handlar sällan om genialiska lösningar utan oftast om kompromisser – att "alternativen är så mycket värre" och att de system som vi har är de minst sämsta lösningarna. Vi kan tydligen inte bättre än så.

Ingen har blivit tillsatt som har lyckats ändra på detta. Man anställer eller tillsätter folk för att förvalta det existerande rucklet.

Det leder mina tankar till schack. Jag spelar dagligen schack och fascineras dagligen av geniet bakom hur det är konstruerat. Vem, vad eller vilka det än var som designade schackspelets regler och dominoförhållanden, kom upp med ett system som man kan lära ett barn på 5 minuter men som det krävdes en superdator såsom "Deep Blue" för att tänka fram lösningar på Kasparovs nivåer.

Komplexiteten slutar inte där. Garry Kasparov själv är som ett fiskyngel i kognitionens hav. Ett fiskyngel kan reflexmässigt prestera hastigheter och rörelser som får olympiska simmare att framstå som trädstammar, och som världens främsta matematiker och biofysiker ännu inte kan kodifiera – men fisken kan, såvitt jag vet, inte förklara sin färdighet eller ens var vatten kommer ifrån. Detta är enkelhet och obeskrivlig komplexitet i förening.

Detsamma gäller schack, som är ett öppet system. Varje pjäs och förflyttning är synlig, ligger bokstavligen på bordet, för vem som helst att se. Det går inte att fuska i schack eller vinna billiga genvägar. Men spelet och dragen bortom det ytliga existerar i dimensioner som endast kan förklaras med resonemang i linje med de som Platon förde kring "formvärlden" respektive "idévärlden". Schack, med ett annat namn, är (som jag ser det) "Handling & Konsekvenser", eller "Orsak och Verkan". Varje initiativ, varje steg, mötts av en specifik uppsättning konsekvenser.

Schackkonstruktionens kombination av abstrakt genialisk enkelhet saknas gällande säkerhetslösningar på samhällets olika områden. Här har mänskligheten knappt lyckats ta sig förbi påkarnas och stenarnas tid i sina appliceringar. Detta gäller även valsäkerhet.

Att rent teknologiskt möjliggöra röstning via mobilen skulle i teorin kunna genomföras på nolltid. Men filmen Man of the Year (2006) av Barry Levinson, med Robin Williams i huvudrollen tar upp enbart en del av de risker som digital röstning medför. Till dessa hör den mänskliga naturen och det är här som säkerhetsfrågan är relevant. Annars kan folk i princip hamna i en situation där en ekorre är president och alla andra måste följa grundlagen oavsett om det är vansinne och i övrigt bryter mot alla tänkbara regler och normer.

Den intelligens som lyckas konstruera en valsäkerhetslösning på samma nivå som schackspelets skapare har förstås möjlighet att tjäna nästa miljardförmögenhet. Den internationella jakten på denna sagoprofil är oändligt besvärligare än uppdraget att matcha Askungens glas-sko.

— Jag tycker i alla fall att vi borde kunna rösta med mobilen, det borde vara hur lätt som helst, sade min promenadvän, som hade gått i sina egna funderingar under sekunderna som jag hade funderat över hur jag skulle förklara min syn på var jag tror att problematiken ligger.

Vi bytte ämne och fortsatte vidare på vårt 2-timmar långa "walk & talk"-möte.