Blicken fastnar på torgets omgivande byggnader. De står där i hårda block av mexitegel, brutala och disharmoniska, utan vare sig mening eller sammanhang. Snarare än att skapa en inbjudande miljö framstår de som rester från en planering som aldrig tog hänsyn till hur människor faktiskt vill leva och mötas.
Bilden förstärks av de människor som rör sig genom centrum. Svenskarna vi ser är till största delen äldre, ofta med rullatorer. De yngre är i hög grad utomeuropeiska migranter, grupper av män och flickor i slöjor som följer med sina familjer.
Bland det som ännu står kvar finns en Coop-butik, Systembolaget och de sedvanliga snabbmatsställena – kebab och pizza. Även Folkets hus ligger här, en socialdemokratisk institution som byggdes för att forma samlingar men som i dag snarare känns som en symbol för det förgångna.
Runtomkring ser vi butikslokaler som står tomma, och vi hör om fler mindre företag som snart riskerar att gå i konkurs och stänga ner – eller flytta.
När vi rör oss över torget stöter vi på tre äldre svenskar som stannar till för ett samtal.
”När jag flyttade hit pratade alla svenska” – Greger Hanson, 82 år
Greger Hanson flyttade till Hallstavik för 17 år sedan efter att hans fru drabbats av en hjärnblödning. Han sålde allt i Stockholm och började om här, där han redan hade kontakter genom Speedwayen. I dag är hans bild av centrum dyster.
– För mig är det helt vansinnigt när butiker stänger. Det är så tråkigt. Alla får en negativ syn på det hela när det ena efter det andra läggs ner. Han fortsätter:
– Min uppfattning är att vi gärna skulle få hit affärer och företag som har ett större utbud än de som finns här.
Han minns att torget en gång var grönare.
– Det fanns mera träd här, det var lummigare.
Och när vi kommer in på arkitekturen säger Hansson:
– Det är öststatsliknande. Det kanske var lite gråare i Polen då, men annars är det likadant.
Greger Hanson berättar vidare om hur affärerna försvunnit, hur det ofta krävs resor till Norrtälje eller Uppsala för vardagliga ärenden.
Han berättar också att han själv inte besöker centrum på kvällarna, men att han har läst i lokaltidningen – och folk har berättat för honom – om våld och otrygghet.
– Det är mycket droger här, det har skjutits några gånger och folk slåss.
Han upplever också en stor demografisk förändring och kommer in på när Norrtälje kommun skickade ett stort antal utomeuropeiska migranter till Hallstavik.
– När jag flyttade hit såg man nästan inga som inte pratade svenska. Nu är det hälften arabiska. Om 20 år kommer vi prata arabiska i det här landet, säger han.
Det är en utveckling han ser på med oro. Ändå hyser han en viss optimism för orten.
– Speedwayen betyder mycket. Rospiggarna ligger i elitserien. Vi har otroligt mycket folk på tävlingarna. Det är det som folk pratar om.
Om du fick skicka ett budskap till kommunpolitikerna om Hallstaviks centrum, vad skulle du säga då?
– Jag tycker att de skulle bry sig mera, om hur vi har det här i Hallstavik och centrumet. Se till att det blir tryggare, framför allt.
”Riv ner skiten och bygg om” – Carl-Göran Edberg, 73 år
Carl-Göran Edberg växte upp i trakten, gick i skola både i byarna och i Hallstavik, och har följt utvecklingen hela livet. Han berättar att han föddes på en kökssoffa på en av öarna, innan det byggdes bro 1955. Pappan var bysmed och bonde.
Upplever du att centrum känns tryggt?
– Nej, jag upplever inte att det känns tryggt. Jag har mycket släkt och vänner här i Hallstavik och den allmänna meningen är att de känner sig otrygga. Det kan ha att göra med att det är en stor population invandrare här.
Minns du hur torget såg ut här, under din barndom?
– Alla de här husen med mexitegel och betong, det fanns ju inte på den tiden. Då var det vanliga gågator och små torg här. Nu är det stora schabrak – och tomma lokaler. Det är ett feltänk. Det kanske drog folk på 50- och 60-talet, men idag vill ingen se det där. Riv ner skiten och bygg om, säger han utan att tveka.
Edberg berättar också om hur ungdomar slogs redan på 60-talet, men att våldet eskalerat.
– Då var det knytnävar och sen var det bra. Det var det gamla Sverige, säger han. Nu är det knivar och betydligt råare.
Även för Edberg är Speedwayen ett måste för att Hallstavik inte helt ska tappa liv.
– Speedway, det är Hallstavik. Fyra tusen personer kommer på tävlingarna. Det måste hållas igång till varje pris.
”Det enda fina på torget är brunnsblocken” – Viveka Gross, 83 år
Viveka Gross har bott i Hallstavik sedan 1970. Hon är konstnär och dockmakare och har sett staden förändras i grunden.
Hur upplever du Hallstaviks centrum idag – är det en plats där folk vill samlas?
– Jag tillhör inte dem som sätter mig ner här och tycker att det är mysigt. Jag går hit, gör mina ärenden och går härifrån, säger hon.
Hon minns ett livligare centrum.
– Då var det öppet överallt. Nu har vi ingen post heller. Och nu försvinner bokhandeln. Det är jättesorgligt. Hur länge blir banken kvar?
För Viveka är arkitekturen också en ständig besvikelse.
– De här byggnaderna… vackert är det ju inte. Det enda fina på torget är brunnsblocken. Som är som stora femöringar i koppar.
När vi kommer in på centrumföretagen lyfter hon fram kontanthanteringen och betonar dess betydelse.
– Jag handlar bara med cash. Det borde inte vara tillåtet att neka kontanter, men det händer allt oftare.
När vi ställer frågan om vad hon skulle säga – om hon fick skicka ett budskap till kommunpolitikerna om Hallstaviks centrum, svarar hon efter att ha funderat en stund:
– Jag tror inte på politikerna. De pratar men det händer ingenting.
Upplever du att centrum känns tryggt?
– Jag är ju inte här kvällstid, för jag läser ju om tråkiga grejer.
Viveka Gross avslutar med att även hon är positiv till tanken att riva hela centrum och bygga något nytt och vackert – och hon önskar att det kunde finnas fler butiker och liv.
Hon menar att om det känns trivsamt och om man upplever att det är vackert så vill människor vara där.
Ett centrum utan själ – och företagen lämnar
Tre röster, tre erfarenheter – men samma slutsats. Hallstaviks centrum har tappat sin själ. Där det en gång fanns butiker, småföretag, service och ett levande torg finns nu ödsliga schabrak, mexitegel och stängda skyltfönster. En gång var handeln här självklar, men sedan mitten av 1990-talet har antalet dagligvarubutiker i Sveriges glesbygdskommuner minskat med omkring fyrtio procent. Små närbutiker har slagit igen i ännu snabbare takt, och med varje nedlagt skyltfönster försvinner en bit av vardagens gemenskap.
Invånarna i Hallstavik berättar om droger, oro och en känsla av att samhället förändrats i grunden. De delar en erfarenhet som också syns i statistiken: nästan en fjärdedel av svenskarna uppger i dag att de känner sig otrygga när de rör sig ute på kvällarna i sitt bostadsområde. Otryggheten är inte längre bara en abstrakt siffra i en rapport, utan något som präglar samtal vid köksbordet och blicken som dröjer vid torget när skymningen faller.
Ändå finns här en kärna som vägrar ge upp. Speedwayen samlar tusentals och bär ännu en känsla av stolthet. Och bakom kritiken finns också en längtan – enkel men avgörande – efter något som en gång var självklart: ett centrum som är vackert, levande och mänskligt, där människor vill vara och mötas.
Denna artikel är skriven under pseudonymen Arvid Wernerfeldt. Författarens riktiga identitet är känd av redaktionen.
Har du egna erfarenheter av butiksdöden eller ett centrum i förfall? Hör av dig och dela din berättelse med oss.
