Under året blev det allt tydligare att problemen sällan började i marknaden. De uppstod i mötet med systemet. Regelverk som hakade i varandra, myndighetsbeslut som drog ut på tiden och processer som saknade både slutpunkt och proportioner. För den som saknar juridisk buffert eller administrativa resurser blev vardagen ett minfält där ett felsteg kunde få långt större konsekvenser än affärsmässiga misstag.

EU:s roll förändrades i berättelserna. Inte genom ett formellt brott, utan genom en gradvis förskjutning i hur besluten upplevdes. Det som en gång sågs som samordning uppfattades nu ofta som styrning på distans. Reglerna kom färdiga, kraven tydliga, men förståelsen för hur de slog i verkligheten var betydligt vagare. För stora aktörer gick det att anpassa sig. För små blev marginalerna snabbt för snäva.

Kvävande regleringar

På nationell nivå kom myndigheterna att dominera samtalen. Skatteverket och Kronofogden nämndes inte som abstrakta institutioner, utan som konkret närvarande i företagarens liv. Pandemistöd som först upplevdes som en livlina gled över i återkrav, räntor och osäkerhet. Det som skulle köpa tid blev i många fall början på en utdragen nedmontering. Flera företag gick inte under av brist på kunder, utan av att de aldrig fick fotfäste igen efter krisen.

Ett av årets mest talande exempel handlade om något så vardagligt som arbete på obekväm tid. Några timmar på en söndag växte till ett myndighetsärende som sträckte sig över månader och år. Det var där många kände igen sig. I hur små handlingar kunde få orimliga följder, medan större systemfel passerade utan ansvar. I hur energin flyttades från att utveckla verksamheten till att hantera formulär, förklaringar och tillsyn.

Den lokala bilden förstärkte intrycket. I mindre städer och bruksorter syntes samma rörelser. Centrum tappade liv, butiker slog igen och tomma skyltfönster blev en del av stadsbilden. Parkeringsfrågor och avgifter hamnade i centrum för konflikterna, inte för att de var avgörande i sig, utan för att de signalerade vilka prioriteringar som gällde. När tillgänglighet försvann utan fungerande alternativ följde människorna efter.

Hallstavik blev under året en tydlig spegling av denna utveckling – en av många mindre orter där samma mönster gick att känna igen. Inte som ett enskilt misslyckande, utan som ett resultat av många små beslut som dragits åt samma håll. Företag flyttade eller lade ned. Det gemensamma rummet tunnades ut. Kvar blev en känsla av att ingen längre höll ihop helheten. Det var inte en plötslig kollaps, utan ett långsamt tillbakadragande.

Europas ekonomi är vår ekonomi

Över allt detta låg EU:s klimatpolitik som ett allt tyngre raster. Ambitionerna var storslagna, konsekvenserna ofta förbluffande dåligt genomtänkta. I centrum stod bilindustrin, inte minst den tyska – länge Europas industriella motor – som pressades av förbud, tidslinjer och teknikkrav som saknade både folklig förankring och industriell realism.

Förbud mot förbränningsmotorer drevs igenom samtidigt som energipriser skenade, leveranskedjor bröts och konkurrensen från Kina ökade. Resultatet blev inte grön omställning i praktiken, utan fabriker som stängde, investeringar som frös inne och arbetstillfällen som försvann.

För svenska underleverantörer och exportberoende företag blev detta snabbt påtagligt. När Europas tyngsta industrination tappar fart, då följer resten med. Klimatpolitiken, som på pappret skulle stärka Europas framtid, blev i vardagen ytterligare en osäkerhetsfaktor för företag som redan kämpade med regler, kostnader och sviktande förutsägbarhet.

Och i Sverige kraschade de gröna industrierna Northvolt – och sannolikt snart Stegra – med oerhörda kostnader för samhället som följd. Pensionspengar – och andra skattemedel – dunstade bort som vore det vätgas, eller hamnade i fickorna på klimatmiljardärerna och deras bolag.

”Det är mot den bakgrunden Företagande.se går in i ett nytt år. Problemen är varken små eller tillfälliga, och de försvinner inte av att sopas undan med välmenande formuleringar. De kräver granskning, envishet och ett konsekvent fokus på hur beslut faktiskt slår i verkligheten.”

Samtidigt blev kulturkonflikter allt svårare att skilja från ekonomi. Tesla-konflikten visade hur ett företag kunde bli projektionsyta för helt andra strider än de affärsmässiga. Det handlade om symboler, makt och positionering. Liknande mönster syntes i det digitala samtalet, där plattformar tog på sig rollen som grindvakter. När konton stängdes försvann inte bara röster, utan också försörjningsmöjligheter och räckvidd – ofta utan insyn eller möjlighet till prövning.

Politiken svarade med ett välbekant språk. Företagande lyftes fram som centralt. Omställning och innovation betonades. Men när frågorna blev konkreta – om stora industrisatsningar, om ansvarsfördelning, om vilka risker staten var beredd att ta – blev svaren försiktigare. Parallellt växte en tydligare systemkritik fram, där byråkratin inte sågs som ett nödvändigt ont, utan som ett hinder i sig.

Optimism i uppförsbacke

Mitt i detta fanns också berättelser som gick i en annan riktning. Unga entreprenörer som inte väntade på reformer, utan byggde lösningar på vardagsproblem. De tog sig in i konfliktytor som parkering, reglering och lokal politik, inte för att de var enkla, utan för att de var nödvändiga. De blev påminnelser om att initiativkraften fortfarande finns, även när omgivningen är motsträvig.

När året summeras framträder en bild som är svår att förenkla. 2025 var inte året då idéerna tog slut. Det var året då många upptäckte hur mycket energi som krävs för att överleva i ett system som blivit tungrott, otydligt och ibland direkt fientligt mot dem det säger sig vilja stödja. Frågan som allt oftare ställdes var inte hur nästa affär skulle se ut, utan hur länge det var rimligt att fortsätta.

”2026 kommer inte att bli enkelt. Men framtiden för företagandet i Sverige avgörs inte i första hand av regelverkens tyngd, utan av människors förmåga att fortsätta skapa värde, ta ansvar och kräva rimliga villkor.”

Ändå fortsatte några. Inte av optimism, utan av envishet. De höll fast vid sina verksamheter trots motvinden, trots osäkerheten och trots känslan av att spelplanen lutade. Kanske är det den mest rättvisande bilden av året som gått: ett land där mycket skaver, men där människor fortfarande försöker få saker att fungera, även när systemen runt dem gör det svårare än nödvändigt.

Det är mot den bakgrunden Företagande.se går in i ett nytt år. Problemen är varken små eller tillfälliga, och de försvinner inte av att sopas undan med välmenande formuleringar. De kräver granskning, envishet och ett konsekvent fokus på hur beslut faktiskt slår i verkligheten. Det är där journalistiken har sin uppgift – att följa processerna hela vägen, ställa obekväma frågor och fortsätta lyfta de berättelser som annars riskerar att drunkna i statistik och pressmeddelanden.

Samtidigt finns det skäl att se framåt utan cynism. Svenskt företagande har överlevt betydligt svårare prövningar än byråkratiska låsningar och politisk tvekan. Det finns kunskap, uppfinningsrikedom och arbetsvilja i hela landet, från små bruksorter till växande städer. Det märks varje gång någon startar trots motstånd, anställer trots osäkerhet eller bygger vidare där andra ger upp.

2026 kommer inte att bli enkelt. Men framtiden för företagandet i Sverige avgörs inte i första hand av regelverkens tyngd, utan av människors förmåga att fortsätta skapa värde, ta ansvar och kräva rimliga villkor. Där kommer Företagande.se att fortsätta stå kvar. Med båda fötterna i verkligheten, blicken riktad framåt och övertygelsen om att ett friare, starkare och mer levande företagarsverige inte bara är möjligt – utan nödvändigt.