WireCard är en intressant historia, eftersom de finns flera av varandra oberoende skandaler, inom samma skandal. I grund och botten var WireCard en betalningsleverantör, för onlinebetalningar, inte helt olikt Klarna eller PayPal. Detta var Tysklands första stora tech-företag, något som annars lyst med sin frånvaro, och många tyskar tog stolthet i detta.
Skandalerna, som var oberoende av varandra, var enligt följande:
1, De ”kokade böckerna”, alltså manipulerade bokföringen för att det skulle se ut som de var mer lönsamma än vad föraget egentligen var. Detta drev upp aktiepriset, då de var börsnoterade. Halva omsättningen, och i princip hela täckningsbidraget, (lönsamheten) kom från 3 st dotterbolag i Dubai, Singapore och Filippinerna. En finansiell reporter på Financial Times i London, tittade på dessa förvärv, och räkenskaperna i sin helhet, och tyckte inte att det såg normalt ut. Ju närmare han tittade på det, ju mer bevis hittades. WireCard slog ifrån sig anklagelserna och anlitade privatdetektiver för att försöka sätta dit reportern på Financial Times. De lyckades till viss del skrämma och hitta på anklagelser mot reportern, men i slutändan så lyckades reportern publicerade starka bevis för sina påståenden. Detta tvingade VD:n att agera, genom att anlita KPMG:s revisorer för en extern utredning. Ernst & Young, som redan var WireCard´s revisorer, startade då själva en utredning, och de hittade bevis för att ”böckerna var kokade” alltså att bokföringen var manipulerad och pengar saknades, innan KPMG hann hitta det.
2, WireCard’s penningtvätt gällde främst pornografi och online kasino, som t.ex. är olagligt i vissa länder. När man talar om penningtvätt så handlar det vanligen om "allvarligare former" av penningtvätt, så som narkotika mm, men detta finns det inga bevis för att WireCard medverkat till. De sålde också betalkort, som var laddade med höga belopp, vilket i princip bara har penningtvättsyfte.
3, En nyckelanställd samarbetade med rysk underrättelsetjänst. Den exakta utsträckningen är okänd, kanske var det bara en person som ”bara” sålde information om någons bruk av pornografi och online kasino (hög sannolikhet). Kanske så var det ett så kallat frontföretag (låg sannolikhet), som de ryska spionernas import/export firma i Stockholm, som avslöjades nyligen. Det är känt att WireCard visat ett intresse att skänka pengar och söka inflytande över inbördeskrig i Libyen, vilket är väldigt främmande för företag i samma bransch som Klarna. Detta är dock inget bevis på att det faktiskt var något frontföretag, Alla bevis pekar på att det endast var en person, högt uppsatt i ledningen, som samarbetade med rysk underrättelsetjänst. Libyen-affären var troligen bara en tjänst han gjorde åt sina kontakter, inget annat pekar på att det skulle vara ett frontföretag.
Hur hade Nielsen Valuation Group hanterat en due diligence av WireCard?
Ernst and Young är del av något som idag kallas Big4. Många kommer nog inte ihåg det, men det var tidigare 5 bolag i den kategorin. Det 5:de bolaget såg en flykt av kunder efter den stora Enron-skandalen, som redovisningsmässigt påminde mycket om WireCard. Efter det så fick redovisningsfirman inte längre kundernas förtroende, och idag är det 4 bolag kvar i det som kallas Big4. Ernst and Young gjorde så pass allvarliga misstag i sin revision av WireCard, att det mycket väl hade kunnat bli Big3 framöver.
WireCard hävdade orimligt höga vinster, från företag utomlands som folk aldrig hade hört talas om. Om sunt förnuft hade det funnits, så hade detta upptäckts direkt. Det var först när WireCard anlitade ärkerivalen KPMG som Ernst and Young faktiskt gjorde sitt arbete på ett korrekt sätt. Då fann de att 2 miljarder euro saknades, och detta gällde bara en av filialerna.
Nielsen Valuation Group hade använt sunt förnuft från början istället.
