Partiet MoD – Mänskliga Rättigheter och Demokrati – vill förändra detta. Vi vill återföra makten till folket och se ett Sverige där viktiga beslut inte längre styrs från Bryssel eller Washington. Men vägen dit är kantad av hinder: ekonomisk diskriminering, medieskugga och politiska aktörer som säger rätt saker men aldrig hotar systemets kärna.
Vi ser hur svenska politiker bråkar på sociala medier, men i praktiken köper de samma idé: att Sverige inte ska vara helt självbestämmande. Till och med i vardagliga frågor – som om du ska få elda med ved i stugan eller köra EPA-traktor – krävs ofta godkännande från EU. Det vi röstade för 1994 var frihandel och rörelsefrihet – inte att vår nationella beslutanderätt skulle urholkas.
Missnöjet växer.
Många väljare känner att deras röst inte spelar någon roll. Den odemokratiska spärren på fyra procent gör att människor röstar taktiskt i stället för med hjärtat. Man röstar på det minst dåliga alternativet, i hopp om att undvika "pest" – även om det innebär att man får "kolera". Resultatet är att verkligt progressiva rörelser hålls tillbaka.
Och detta mönster går igen i hela Europa.
I Rumänien vann den EU-skeptiska kandidaten Călin Georgescu första rundan i presidentvalet – men förbjöds sedan att kandidera vidare. I Frankrike riskerar Marine Le Pen att uteslutas från framtida val. I Tyskland vill man stämpla AfD som "extremistiskt", trots starkt folkligt stöd.
Ett annat exempel är Sahra Wagenknechts nya parti i Tyskland – ett EU- och globaliseringskritiskt vänsteralternativ med konservativa värderingar i sociala frågor. Partiet, som tar tydlig ställning mot krigspolitiken och NATO:s inflytande, fick 12–16 procent i flera östtyska delstater och landade strax under spärren med 4,97 % i valet till förbundsdagen. Det starka stödet visar att systemkritik inte följer den gamla höger–vänsterskalan – och att fler väljare söker alternativ som sätter fred, självbestämmande och folkets vilja i centrum.
Gemensamt för dessa fall är att det inte är extremism som stoppas – utan motstånd mot överstatlighet. Samtidigt tillåts en ny typ av regimtrogna populister växa – som när sig på folkligt missnöje, men inte rör kärnfrågor som NATO, EU eller den ekonomiska maktkoncentrationen. Det är bröd och skådespel.
Frågan är: kommer väljarna fortsätta låta sig luras?
Inför riksdagsvalet 2026 står Sverige inför ett avgörande val. Ska vi fortsätta rösta på åtta nyanser av samma EU-lojala politik, eller våga rösta för verklig förändring?
Vi i MoD är redo att samarbeta med alla partier – från höger till vänster – som vill återföra makten till Sveriges befolkning. Det handlar inte längre om höger eller vänster. Det handlar om demokrati. På riktigt.
Andreas Sidkvist, ordförande
Sophia Keivanlo, vice ordförande
MoD – Mänskliga Rättigheter och Demokrati
