När Karlsson talar om arbete gör hon det utifrån en annan moralisk karta än den som ofta dominerar i Sverige. För henne handlar arbete inte främst om självförverkligande eller karriär, utan om ansvar.

I Filippinerna, berättar hon för oss, arbetar man inte bara för sig själv.

– När man arbetar gör man det inte bara för sin egen försörjning. Man arbetar för hela sin familj.

Det stannar inte vid den närmaste familjen. Tvärtom beskriver hon ett samhälle där vuxna barn förväntas hjälpa sina föräldrar, där familjebanden är starka långt upp i vuxen ålder och där arbete därför får en vidare mening än bara lön och privat konsumtion.

– Om man är över 18 år så vet man att man kommer att stötta sina föräldrar. Det är bara så kulturen fungerar.

Det är, menar hon, en viktig del av förklaringen till varför filippinare ofta fungerar väl i andra länder.

– Vi har faktiskt en stark arbetsmoral.

Jenny har själv erfarenhet från arbetslivet i Filippinerna, både som anställd och i ledande roll. Hon berättar också att hon i sitt tidigare arbete såg hur ett amerikanskt sjukhus uttryckligen ville rekrytera filippinska sjuksköterskor.

– Mitt företag arbetade med ett sjukhus i USA, och de ville bara anställa filippinska sjuksköterskor.

”Min man har sina styrkor. Han gör vissa saker hemma. Jag har mina styrkor. Och jag gör vissa saker hemma. Det behöver inte vara exakt femtio–femtio.”

Förklaringen ligger, enligt henne, inte bara i utbildning eller språkkunskaper, utan också i en särskild syn på arbete och relationer.

– När vi arbetar blir våra arbetskamrater och vår chef nästan som en del av vår utökade familj, berättar hon för Företagande.se.

Det perspektivet saknas ofta i svensk migrationsdebatt, som nästan alltid kretsar kring asyl, segregation, kriminalitet och bidragsberoende. Betydligt mer sällan talar man om grupper som kommer med stark försörjningsetik, hög arbetsdisciplin och vana att fungera i vård, omsorg och service.

Filippinerna är på många sätt ett typexempel. Landet har under lång tid skickat ut arbetskraft till stora delar av världen, inte minst inom vården. Att Sverige så sällan nämns som ett naturligt mål säger i sig något.

Jenny tror att språk och invanda migrationsmönster är en del av förklaringen till varför relativt få filippinare flyttar till Sverige.

Kulturkrock och misstänksamhet

Den största kulturkrocken i Sverige var inte vädret, utan människorna.

– Sverige är nästan motsatsen. Det är väldigt individualistiskt, säger hon.

Ett av hennes tydligaste minnen handlar om när hon och hennes man flyttade in i sitt bostadsområde. Hon gjorde det som för henne var självklart, alltså bakade och gick runt till grannarna.

– Jag bakade filippinska saker och sa typ: ”Hej, vi har precis flyttat in i området.”

Men det som i Filippinerna hade uppfattats som vänligt och naturligt möttes här ibland med avstånd. För någon som kommer från en kultur där tillhörighet och grannrelationer är centrala blir det inte bara en liten stilskillnad, utan en social krock.

Hon säger rent ut att det varit svårt att komma nära det svenska samhället, inte för att hon tror att människor är fientliga, utan för att de ibland är så slutna.

När hon senare ville få hit anhöriga upplevde hon också en tydlig skillnad i hur filippinare och andra asiatiska grupper behandlades jämfört med migranter från Mellanöstern.

Hon menar att filippinare, kineser, japaner och koreaner ofta uppfattas som människor som klarar sig själva, arbetar och inte behöver staten på samma sätt. Samtidigt beskriver hon hur hon i vardagen ibland upplevt att svenskar varit demonstrativt varmare mot grannar från Mellanöstern än mot henne själv.

”De antar ofta att den asiatiska kvinnan inte är särskilt smart och att hon bara är här av den anledningen, och att det inte finns någon kärlek eller ett ömsesidigt förhållande där man delar ansvar och resurser.” - Jenny Karlsson

Jenny beskriver också familjelivet. Hennes syn på äktenskap och relationen mellan man och kvinna är tydligt traditionell, men inte på det sätt svenska debattörer ofta antar. Hon beskriver inte traditionen som ett tvång, utan som en fungerande ordning.

– Min man har sina styrkor. Han gör vissa saker hemma. Jag har mina styrkor. Och jag gör vissa saker hemma. Det behöver inte vara exakt femtio–femtio.

När barnen var små valde hon att stanna hemma.

– Jag ville inte att främlingar skulle ta hand om mina barn.

Hon säger också att svenska kvinnor ofta haft svårt att förstå det resonemanget. För henne var det självklart att små barn behöver sin mamma, att tid med barnen inte går att få tillbaka och att en ekonomisk uppoffring därför kunde vara värd det.

Feminism och traditioner

Det är också här som feminismen kommer in som konfliktfält. Jenny säger att vissa svenska kvinnor tycks ha svårt att acceptera relationer där en asiatisk kvinna och en svensk man frivilligt lever mer traditionellt än vad som är vanligt i Sverige.

Hon menar att många utgår från en färdig mall där den asiatiska kvinnan antas vara mindre självständig, mindre intelligent, kanske utnyttjad, kanske “räddad”.

– De antar ofta att den asiatiska kvinnan inte är särskilt smart och att hon bara är här av den anledningen, och att det inte finns någon kärlek eller ett ömsesidigt förhållande där man delar ansvar och resurser.

Hon beskriver också en konkret episod där hon och hennes man stod och argumenterade när två svenska kvinnor kom fram och frågade om hon behövde hjälp.

– Det hände en gång när vi stod och argumenterade och två svenska kvinnor gick förbi och kom fram och frågade: ’Behöver du hjälp?’ Jag tänkte bara – ursäkta mig? Jag kan hantera mina egna konflikter.

I vissa svenska blickar blir den asiatiska kvinnan automatiskt ett offer och den svenske mannen en möjlig förövare eller exploatör. Det spelar mindre roll hur relationen faktiskt ser ut.

– De tror att du har blivit räddad eller att du blivit tvingad hit.

”Misstänksamheten kommer från kvinnor”

Samma mönster beskrivs, från ett annat håll, av Jan Hellström.

Hellström har levt länge med en filippinsk partner och ger ett mer rättframt svenskt perspektiv på samma fråga. Det som först slog honom var, säger han, att hans filippinska partner inte alls närmade sig relationen genom pengar, krav eller manipulation.

– Hon var alltid så korrekt och riktig, det var en sak till som stack ut. Hon pratade aldrig om pengar, berättar han för Företagande.se och fortsätter:

– Hon frågade aldrig om ett enda öre eller om jag kunde hjälpa henne eller någonting. Aldrig.

För Jan blev det ett tecken på att hon var seriös och inte spelade något spel. Han säger också att relationen fungerar just därför att den inte bärs av ideologiskt prat, utan av respekt och ansvar i vardagen.

– Det handlar om att man är ett par och om ömsesidig respekt. Det behöver inte vara någon uttalad jämställdhet.

Jan bekräftar också Jennys bild av misstänksamheten från omgivningen.

– Ja, det har absolut hänt.

Och han är ännu tydligare om vem han tycker att den kommer ifrån.

– Det kommer nästan uteslutande från svenska kvinnor.

Byråkrati, väntan och en större fråga

Jenny berättar att hennes egen första process gick relativt snabbt, eftersom hon kom innan den stora migrationsvågen 2015, innan systemet hade kollapsat. Och när hon senare ville få hit släktingar blev det betydligt svårare.

Jan beskriver det från ett ännu mer konkret familjeperspektiv. Han och hans partner har barn tillsammans. Barnen är både svenska och filippinska medborgare. De har levt i Sverige tidigare. Ändå upplever han att systemet behandlar dem som om deras anknytning vore svag eller tveksam.

– Mina upplevelser är att för oss svenska medborgare som ändå har haft familjen boende här i Sverige … så menar dom på fullt allvar att man ska vänta upp till 18 månader.

Han beskriver det som absurt att familjen i praktiken kan förväntas vänta utomlands så länge, trots att deras son är svensk medborgare och har rätt att leva och gå i skola i Sverige.

”Sverige säger sig behöva sjuksköterskor. Sverige säger sig vilja ha fungerande integration. Sverige säger sig vilja värna familjer, barn och välfärd. Ändå upplever människor med just dessa egenskaper att vägen hit är krokig, kall och misstänkliggjord.”

Här skär intervjuerna rakt genom den svenska debatten. Landet ropar efter vårdpersonal, äldreomsorgen går på knäna och politiker talar om katastrofal integration. Samtidigt fastnar familjer med svensk anknytning, arbetsvilja och barn i byråkratiska processer som framstår som både stela och verklighetsfrånvända.

Problemen är inte bara teoretiska. Redan 2015 startade vårdföretaget Attendo ett projekt för att rekrytera sjuksköterskor från Filippinerna till svensk äldreomsorg. Totalt anställdes omkring 200 personer. Men 2023 rapporterade facktidningen Vårdfokus att ett hundratal av dem riskerade att utvisas när deras uppehållstillstånd skulle förlängas, trots att många redan arbetade i vården och hade genomgått språkutbildning och fått svensk legitimation.

Jenny berättar att hennes bild av Sverige förändrats kraftigt över tid. Som barn såg hon landet nästan som ett ideal.

– När jag var ung berättade min mamma ofta om Skandinavien. För mig var Sverige verkligen ett paradis. När jag flyttade hit tänkte jag: ’Herregud, jag är i en dröm.’

Men den drömmen har bleknat.

– Nu är det tyvärr inte riktigt så längre. Om utvecklingen fortsätter så här vill jag inte vara här i framtiden.

Här finns en tydlig varning – ett land som en gång sågs som ett paradis riskerar att förlora både sitt rykte och sin attraktionskraft, även för människor som i grunden velat arbeta och bidra.

Det är i ljuset av allt detta som frågan blir större än den först kan verka. Sverige har under lång tid fört en migrationspolitik där de stora diskussionerna kretsat kring volymer, asyltryck och tillfälliga uppehållstillstånd.

Betydligt mindre uppmärksamhet har riktats mot vilken typ av migration som faktiskt stärker ett land socialt och ekonomiskt.

Filippinska kvinnor är naturligtvis individer, inte en schablon. Men både Jennys och Jans vittnesmål pekar i samma riktning, att här finns en grupp som ofta förknippas med arbete, ansvar, familj och omsorg – alltså just sådant som Sverige i dag lider brist på.

Det gör paradoxen svår att bortförklara.

Sverige säger sig behöva sjuksköterskor. Sverige säger sig vilja ha fungerande integration. Sverige säger sig vilja värna familjer, barn och välfärd. Ändå upplever människor med just dessa egenskaper att vägen hit är krokig, kall och misstänkliggjord.

Och kanske är det där den verkliga frågan ligger.

Inte bara hur många som vill komma hit. Utan varför Sverige så ofta tycks ha svårare att öppna dörren för dem som faktiskt skulle kunna få landet att fungera bättre.