Men under Mingdynastin blev landet alltmer slutet och mindre dynamiskt och under den sista dynastin, Qing, var stagnationen ett faktum. Europa hade inlett sin industrialiseringsprocess och kunde med moderna vapen och eftertraktade produkter från tillverkningsindustrin göra riket till en semi-koloni.
Kina blev djupt förödmjukat och efter revolutionen 1949 stängdes dörrarna till omvärlden därför nästan helt. De trettio åren därpå existerade en kommunistisk kommandoekonomi i ett jordbruksland med låg produktivitet och urbanisering. Innovationsförmågan var extremt dålig under dessa år, industrialiseringen uteblev och tillväxten likaså. Folket svalt och DengXiaoPing, som tagit med efter Maos död, insåg att något måste göras.
När Kina öppnade dörren på glänt 1978 var det för att undersöka om det utländska kapitalet och kunnandet kunde hjälpa riket upp på fötter igen. Långsamt började ekonomin reformeras, att tjäna pengar för egen vinning blev lagligt och entreprenörskap uppmuntrades. Det dröjde inte länge innan effekten kom. Kinas BNP per capita ökade från 379 till 15 931 RMB mellan åren 1978 och 2006 och en allt mindre del av befolkningen behöver gå hungrig. De kinesiska bönderna har till exempel kunnat se sin inkomst öka från 686 RMB år 1990 till 3587 år 2006 (i snitt, även den inkomstfördelningen är ojämnt fördelad, bönder i östra har det mycket bättre ställt än de i västra Kina).
Intresset var förstås stort bland de utländska företagen att få nyttja denna enorma massa av billig arbetskraft. Ty lågt pris var det enda kineserna kunde konkurrera med, och det räckte inte alltid för att uppväga brister i kvalitet och kompetens. Risken att något gick snett i produktionen i Kina var stor och de förluster i form av fördröjd försäljning eller defekter kunde inte alltid kompensera det låga priset.
Sådana problem är färre idag och produkterna som tillverkas i Kina är generellt av högre kvalitet och teknisk input – men betingar därför förstås även ett högre pris. Även om lönerna i tillverkningsindustrin fortfarande inte ligger på mer än ca 1 000 kr i månaden så är det flerdubbelt mer än för två decennier sedan.
Priserna är särskilt höga i områden som Shanghai, Guangzhou och Beijing vilka varit ledande i industrialiseringen. Det är också dessa områden som nu skall omvandlas från områden med framförallt arbetsintensiv industri med lågt added value till centrum för produktion av högteknologi och service. De skall bli föregångarna i landets nästa utvecklingsetapp.
Det är nämligen dags för Kina att ta foten in i nästa steg in i den process som USA och de västeuropeiska länderna tog under det förra århundradet, i vilken jordbrukets del av BNP:n krympte till förmån för tillverkningsindustrin och därefter tillverkningen fick ge plats för servicesektorn. Idag bidrar serviceyrkena med ca 70 % av BNP:n i ett land som Sverige.
I dagens Kina uppgår servicesektorns del av BNP:n redan till 40 % och kräver drygt 30 % av den arbetsföra befolkningen. Men landets bönder, som idag utgör ca 45 % av arbetskraften, bidrar endast med 13 % och Kina således har ett stort utmaning i att öka den sekundära och tertiära industrins del av BNP:n och samtidigt skapa arbetstillfällen åt de massor av (lågt utbildade och med en hög genomsnittsålder) bönder vars arbete inte längre behövs.
Redan utexamineras varje år nästan 5 miljoner studenter i Kina. Men med tanke på hur låg kvaliteten är på många kinesiska universitet och att man i det kinesiska utbildningssystemet historiskt sett har uppmuntrat repetition snarare än innovation, så är frågan är om dessa är tillräckligt kvalificerade för att skapa företag som kan på allvar kan konkurrera med de service- och teknologiföretag som det är tänkt skall skjuta de västerländska, utvecklade ländernas ekonomier framåt i detta sekel.
