Sverige har ett av världens högsta skattetryck. Ändå har vi inte världens bästa välfärd – varken i skolan, vården eller omsorgen. Om mer skatt automatiskt gav bättre välfärd, borde Sverige ligga i topp. Så varför gör vi inte det? Svaret är att pengar visserligen krävs för att bedriva välfärd, men att mer pengar inte per automatik betyder bättre välfärd.

Problemet är i grunden inte hur mycket som finns, utan hur det används.

Jag coachar ledare i näringslivet. En av dem hade drivit eget sedan tonåren, men tog vid femtio en anställning i stället. Han tyckte det var lite ironiskt – lönen var högre än vad han tagit ut som egenföretagare, men ändå fanns det inte mer kvar när månaden var slut. Högre inkomster hade omärkligt lett till fler utgifter – men inte till ett bättre liv. Precis samma mönster syns i svensk välfärd.

”Det är lätt att tro att detta välmående byggdes upp under de höga skatter vi är kända för.”

Sverige slog världen med häpnad när vi mellan 1870 och 1950 gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av de rikaste. Livslängden ökade från 45 till 71 år och barnadödligheten föll från över 22 till under 3 procent, visar ekonomhistorikern Johan Norberg i boken The Mirage of Swedish Socialism. Det är lätt att tro att detta välmående byggdes upp under de höga skatter vi är kända för. Men det stora skiftet till högskatteland kom först senare: mellan 1955 och 1990 ökade skattekvoten från 26 till 57 procent av BNP, enligt en analys av skatteforskarna Erik Norrman och Charles E. McLure. Det gick så långt att vi fick det som kom att kallas en "ofantlig offentlig sektor". Under 1990-talet gick vi igenom en kraftig ekonomisk kris och hela systemet behövde göras om i grunden.

Sverige räknas fortfarande som ett högskatteland, med skatteintäkter över 40 procent av BNP. Lågskatteländer definieras som de under 35 procent – Japan och Schweiz är två välfungerande exempel, enligt Stefan Fölster och Nima Sanandaji i The Welfare State Myth.

”God kvalitet tycks kunna uppnås utan höga kostnader.”

Så hur fungerar välfärden i högskattelandet Sverige? Både bra och dåligt. Vissa skolor gör ett fantastiskt jobb, men enligt Skolverkets senaste statistik går i snitt vart sjunde barn ut grundskolan utan grundläggande kunskaper för gymnasiebehörighet – medan lågskattelandet Japan toppar PISA-testerna. Vissa vårdcentraler fungerar utomordentligt väl, men vi har långa vårdköer – till skillnad från Schweiz, där 94 procent enligt Fölster och Sanandaji är nöjda med vårdtillgängligheten, och Japan, där vårdkö enligt en OECD-rapport knappast är ett begrepp. Vissa omsorgsboenden är underbara, men larmen om undernärda och isolerade äldre fortsätter trots upprepad kritik från Inspektionen för vård och omsorg.

Variationerna inom Sverige går inte att förklara med pengar. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys konstaterade redan 2022 att man inte ser något samband mellan höga kvalitetsresultat och kostnadsnivå: "God kvalitet tycks kunna uppnås utan höga kostnader."

”Pengarna hade kunnat avlöna många sjuksköterskor.”

Ändå hävdas gång på gång att höga skatter krävs för att ha råd med lärare, sjuksköterskor och annan personal. Det resonemanget rimmar illa med exempel som Millennium – journalsystemet som Västra Götalandsregionen tvingades pausa efter tre dagar på grund av patientsäkerhetsrisker och sedan skrotade helt, efter att redan ha lagt 5,5 miljarder kronor, rapporterade Sveriges Radio hösten 2025. Pengarna hade kunnat avlöna många sjuksköterskor.

”Lösningen ligger inte i en viss skattenivå, vare sig högre eller lägre.”

Precis som ledaren som märkte att en högre lön inte gav mer kvar när månaden var slut, behöver vi förstå att höga skatter inte hjälper om användningen av pengarna är ogenomtänkt. Så länge vi tror att god välfärd kräver hög skatt kommer vi att missa de förbättringar som kan göras här och nu, med de resurser som redan finns.

Lösningen ligger inte i en viss skattenivå, vare sig högre eller lägre, utan i att sluta anta att mer skatt automatiskt löser problemen. En väg framåt är att lära av de goda exempel som redan finns och lyssna på de som arbetar i verksamheten snarare än de som stirrar sig blinda på budgetar och förlitar sig på fortsatt höga skatter.