Den 12 augusti började EU nya förpackningsförordning, PPWR, att tillämpas. Syftet är bland annat att minska förpackningsavfallet och öka återvinningen. Men reglerna innebär också nya skyldigheter för företag som säljer förpackade produkter över nationsgränserna.

På bloggen Femte juli går debattören Henrik Alexandersson till hårt angrepp mot reglerna, som han beskriver som ”en dödsstöt för gränsöverskridande e-handel”.

Problemet, menar han, är att EU har skapat en gemensam förordning samtidigt som producentansvaret fortfarande hanteras nationellt.

För en mindre svensk e-handlare som skickar varor direkt till konsumenter i andra EU-länder kan det därför innebära krav på registrering, rapportering och finansiering av förpackningsavfallet i de länder där förpackningarna blir avfall. Naturvårdsverket bekräftar också att en producent som är etablerad i ett medlemsland men omfattas av producentansvar i ett annat ska utse ett behörigt ombud där.

Alexandersson varnar för att resultatet kan bli upp till 27 olika nationella system, med olika register, avgifter, rapporteringskrav och administration. För stora internationella företag är det en kostnad som går att hantera. För en liten nätbutik som kanske bara får några få beställningar från ett visst land kan kalkylen se helt annorlunda ut.

Konsekvensen, enligt Alexandersson, blir att mindre företag kan tvingas tacka nej till kunder från andra EU-länder.

EU-kommissionen har samtidigt sett att delar av regelverket riskerar att skapa onödig administration. Därför har kommissionen föreslagit att just kravet på att företag inom EU ska utse ett producentombud i andra medlemsländer skjuts upp till 2035. Förslaget gäller alltså inte hela förpackningsförordningen och är ännu inte antaget. Övriga krav på exempelvis producentansvar, registrering och rapportering påverkas inte av förslaget.

Kritiken träffar därmed en öm punkt i EU-projektet: Vad är poängen med en gemensam inre marknad om regelverket samtidigt gör det för dyrt och krångligt för små företag att använda den?