Om avtal aldrig avvek från den dispositiva rätten skulle de regelmässigt vara kortare än vad de nu är. I princip all avtalsreglering – möjligen objektets artbestämning och kvantitet undantagna – är i realiteten avvikelser från – eller i vart fall preciseringar av – vad som annars skulle gälla. Det gäller till och med så triviala villkor som pris eller tid och plats för leverans. Det är följaktligen naturligt och riktigt att avtal avviker från dispositiv reglering. Att avtal regelmässigt i större eller mindre utsträckning avviker från den dispositiva regleringen innebär emellertid inte med nödvändighet att avvikelserna är till nytta för parterna – eller ens för den ena parten. Det kan t.o.m. vara så att avvikelserna motverkar båda parternas intressen.
Det finns olika slags avvikelser från dispositiv rätt. En sorts avvikelse – låt oss kalla den för kvalitativ – innebär att regleringen ändras utan att det grundläggande systemet påverkas. Ett exempel är att indirekt skada bara ersätts vid grov vårdslöshet, i stället för, såsom i köplagen, vid vårdslöshet. En annan sorts avvikelse – låt oss kalla den för systematisk – innebär mer djupgående förändringar i förhållande till dispositiv rätt, eftersom förändringen rubbar systemet. Ett exempel är att avtalet anger att ”ekonomisk följdförlust” – vilken torde likna, men inte vara identisk med, ”indirekt skada” – bara ersätts vid vårdslöshet (eller grov vårdslöshet). Systematiska avvikelser skapar den extra komplikationen att det gängse systemet inte stödjer tillämpningen av avtalet, eftersom systemet inte känner t.ex. begreppet ”ekonomisk följdförlust”.
Kvalitativa avvikelser från dispositiv rätt är en självklarhet. De ger parter möjlighet att skapa avtal som bättre än den dispositiva rätten stödjer deras affär. Nyttan av systematiska avvikelser kan däremot sättas i fråga. Många gånger skapar de osäkerhetsmoment utan att samtidigt tillföra motsvarande mängd nytta. En god arbetsregel för den som utformar avtal är därför att i så stor utsträckning som möjligt hålla sig till den dispositiva regleringens system och inom det göra de kvalitativa förändringar som behövs för att avtalet skall bli ändamålsenligt.
Ett standardavtal är ett dokument med avtalsvillkor, vilket har utformats ”i förväg” och är avsett för upprepat bruk. Dess innehåll är inte tänkt att behöva diskuteras särskilt mellan avtalsparterna. Standardavtal syftar således till att förenkla för avtalsparter. I stället för det ”standardavtal” som tillhandahålls av lagstiftaren i form av dispositiv rätt, kan de välja en annan standard. Eftersom den valda standarden blir en del av parternas avtal, måste den emellertid tillämpas mot bakgrund av lagstiftarens dispositiva standard. Syftet att förenkla för avtalsparterna motverkas om standardavtalen skapar komplikationer som inte finns i den dispositiva regleringen eller som uppkommer på grund av att standardavtalen måste förhålla sig till denna.
Standardavtal innehåller naturligtvis åtskilliga kvalitativa avvikelser från dispositiv rätt. Om så inte vore fallet skulle de knappast finnas. De innehåller emellertid också många systematiska avvikelser. I en del fall är avvikelserna lämpliga och tillför nytta för parterna. Så långt är allt gott. En förutsättning för att en systematisk förändring skall vara nyttig är nästan alltid att den är tydlig och inte i sig ger utrymme för alternativa tolkningar och tilllämpningsmöjligheter. I många fall är det emellertid minst sagt tveksamt om systematiska ändringar medför någon nytta. Snarare skapar de ökad osäkerhet och utrymme för alternativa tolkningar och tillämpningar. Så är fallet inte minst beträffande flera standardavtals reglering av det avtalsbrott som på svenska brukar kallas ”fel”.
