Men i inledningen var det trögt. Nobel såg vid mitten av 1800-talet en värld i stark förändring. Den pågående industrialiseringen förutsatte nya kommunikationer, järnvägar, hamnar, dammar, gruvor, anläggningar som krävde tillförlitliga sätt att spränga. Ett medel fanns, sprängolja, som var en vätska med märkliga och till synes helt oförklarliga beteenden, där en förhöjd temperatur i en enda punkt kunde detonera en hel sats. Den uppträdde som anden i Aladdins lampa. Uppfinnaren italienaren Sobrero varnade för den, som alltför riskfylld att praktiskt hantera, skadad som han själv var av den.
Vätskans hemlighetsfulla egenheter lockade Nobel, då han insåg att utmaningen snarast var att få oljan att detonera på ett kontrollerbart sätt. Om han lyckades med det skulle bergsmän och anläggningsbyggare få ett mer ofarligt och verkningsfullt redskap i sina händer. Han förstod tidigt att det var vad den pågående industrialiseringen behövde.
För att få grepp om lampans ande prövade han sig fram på olika vägar, bäst fann vara att blanda vätskan med svartkrut och tillsätta en stubintråd eller att förse blandningen med en initialtändare. Varje steg ledde honom vidare, men han var ändå inte nöjd. Hans förbättrade sprängolja var visserligen populär bland gruvkarlar och tunnelbyggare, men en skepsis dröjde sig kvar hos vanligt folk, också hos honom själv. Affärerna växte emellertid och sprängoljan blev viktig för att bygga infrastrukturen till de nya samhällen som nu började växa fram.
En av hans bröder omkom då Nobels nitreringsprocess i Heleneborg i Stockholm flög i luften och skakade hela huvudstaden. Då tog anden över och han frågade sig ängsligt om hans kamp var värd att fortsätta. Han kom fram till att han som forskare var ålagd att förhålla sig kallsinnig till känslor och bara se till fakta. Utmaningen var stark, han måste helt enkelt våga. Han sökte rastlöst efter nya vägar till mer säkra tillverkningsprocesser, en formel för kemisk stabilitet i sprängoljan.
Till slut lyckades han att gissla anden i lampan för gott. En eftermiddag promenerade Nobel över sandkullarna utanför sin fabrik intill staden Krymmel utanför Hamburg i Tyskland. Då han gick över den fina sanden av kiselgur fick han ett infall att den kunde användas som tillsats för att absorbera oljan. Han såg då till att sand blev ugnstorkad, knådad samman med sprängolja till en deg som sedan formades till stavar och försågs med en tändhatt han redan uppfunnit. Försöket blev lyckat, hans intuition hade visat honom den rätta vägen. Sin framgång beseglade han med att byta ut det farliga ordet nitroglycerin mot det mer framtidsinriktade dynamit.
Allt det här kom som på beställning, just då världen stod i begrepp att bygga grunden för nya moderna samhällen.