Solve Everything: Achieving Abundance by 2035 är skriven av Alexander Wissner-Gross och Peter Diamandis, och den landar någonstans mellan teknikoptimism och ingenjörsmanual. Det går att rycka på axlarna åt ambitionsnivån. Men det går också att läsa den som det den faktiskt är: ett försök att rita upp hur nästa decennium kan se ut, om man tar AI på allvar.

Manifestet bygger på en sak: Varje stor revolution i mänsklighetens historia har handlat om att bryta en flaskhals. Den vetenskapliga revolutionen var ett krig mot okunskap. Industrirevolutionen ett krig mot muskelkraft. Den digitala revolutionen ett krig mot avstånd. Den nu pågående intelligensrevolutionen är, enligt dem, ett krig mot bristen på experter och kvalificerat tänkande.

Verktyget är artificiell intelligens som gör avancerat tänkande tillgängligt i stor skala. Och när tänkande blir billigt händer saker som tidigare varit omöjliga.

Essän är tät av visioner som låter science fiction men behandlas som ingenjörsmål.

Som detta om sjukvården år 2030:

“En patient i Tokyo går in på en klinik med njursvikt och lämnar tre dagar senare med en ny, utskriven njure – utan behov av avstötningsmediciner. Väntelistan är borta. Den visade sig bara vara ett logistiskt problem.”

Om energin skriver de att solkraft i praktiken närmar sig noll i kostnad. Datacenter blir ett slags jättelika batterier för elnätet: när solen skiner använder de överskottet för att träna AI-modeller, och när elbehovet ökar drar de ner förbrukningen så att el kan skickas vidare till hushåll och företag.

Billig energi har varit grunden för nästan varje ekonomiskt språng i modern historia.

Det mest intressanta handlar kanske inte om tekniken, utan om arbetet. Författarna tror inte att människan försvinner ur processen – men hennes roll förändras. Mindre utförande, mer riktning. Mindre produktion, mer beslut om vad som faktiskt är värt att bygga.

Den rollen kallar de Explorer of Purpose: personen som sätter målet medan systemen sköter resten.

I essän ersätts dagens fokus på traditionella nyckeltal av något annat: hur mycket värde företag faktiskt får ut av sin beräkningskraft. AI och energi beskrivs som framtidens viktigaste produktionsresurser – och den som bränner enorma mängder el utan resultat riskerar snabbt att bli irrelevant.

Slutmålet kallas the Quiet Hum – det stilla brummandet. Punkten där AI inte längre uppfattas som revolutionerande, utan lika självklar som el eller internet. Tekniken blir osynlig. Den bara fungerar.

“Vi mäter vår epok inte efter undren vi lovade, utan efter lösningarna vi levererade säkert, rättvist och för alla.”

Och det är där textens egentliga poäng finns. För om resurser och intelligens inte längre är den stora bristen återstår en annan fråga:

Vad ska vi egentligen använda allt till?

Författarna kallar den nya bristvaran Aiming – förmågan att välja rätt mål i en värld där nästan allt går att bygga.

Illustration av ett möjligt framtidsboende år 2035, där teknik och distansarbete gjort naturen mer tillgänglig.

Här är sju idéer ur deras manifest som är värda att stanna upp vid – från ett genombrott som redan har skett till ett fönster som är på väg att stängas.

1. AlphaFold blev mallen

Att kartlägga ett protein kunde tidigare ta år. Nu tar det minuter. Författarna beskriver AlphaFold som ett exempel på något större: när ett problem väl “kollapsar” går det från hantverk till industri. Samma modell ska nu användas på batterier, fusion, supraledare och läkemedel. Genombrott blir inte längre undantag. De blir produktion.

2. Sju tekniska skiften träffar samtidigt

Varför händer allt nu? Enligt deras text därför att flera avgörande tekniker mognar samtidigt: kraftfullare hårdvara, bättre modeller, öppnare data, robotik, billigare energi och nya sätt att finansiera AI-infrastruktur. Det är inte en enskild uppfinning som driver utvecklingen – utan att flera saker klickar i samtidigt.

3. Studenten som slog försvarsindustrin

En av manifestets starkaste bilder handlar om en MIT-student som på några timmar tar fram ett nytt styrsystem för att rensa rymdskrot – något som annars krävt resurser från stora försvarskoncerner. Poängen är tydlig: människan skriver inte längre koden. Hon sätter målet. Resten gör systemen.

4. Skolan som får betalt först när eleverna lär sig

En brasiliansk friskolekedja har tagit bort skolavgiften helt. I stället får de betalt utifrån elevernas faktiska kunskapsutveckling, mätt av AI-system. “Om eleven inte lär sig får skolan inget att äta”, skriver författarna. Fokus på resultat istället för aktivitet.

5. När läkemedel blir prenumerationer

Läkemedelsbolagen säljer inte längre piller, de säljer hälsa. Du betalar inte för medicinen – utan för utfallet. “Normal leverfunktion” blir en tjänst snarare än en produkt. Det är samma skifte som återkommer genom hela texten: från arbete och produkter till garanterade resultat.

6. Pitch-decken är döda

“Bevisens era har börjat”, skriver författarna. Riskkapital handlar allt mindre om presentationer och allt mer om verifierbara resultat. Det nya måttet heter Spec-to-Artifact Score – hur ofta systemen faktiskt producerar fungerande kod på första försöket. Visioner räcker inte längre. Det måste fungera också.

7. Fönstret håller på att stängas

Textens kanske tydligaste varning handlar om det som kallas Foundry Window – ett kort fönster där standarder, datarättigheter och infrastrukturen för AI-ekonomin just nu formas. De företag som är med och bygger systemen kommer sätta reglerna för lång tid framåt. Resten får anpassa sig efteråt.