Företagsstöd ger istället upphov till bidragsentreprenörskap, det vill säga att företag sätter i system att söka bidrag. Dessa entreprenörer väljer att skruva på sin affärsplan för att möta målen med de utsatta bidragen, istället för att fokusera på egna affärsidéer.
"Den mest skadliga industripolitiken, så kallade "Green Deals", är också den formen av stödpolitik som växt mest såväl i popularitet som i anslag under det senaste decenniet. [...] De gröna bubblorna uppstår genom att statliga och kommunala bolag kombinerar interna skattemedel med bidrag från EU, Energimyndigheten och andra bidragsgivare. Ingen risk är för stor för att ta när någon annan betalar.", skriver professorn i sammanfattningen av rapporten.
Skattepengar omfördelas med andra ord från företagare till de företag som lägger tid och energi på att göra dessa ansökningar. Inte sällan är ansökningarna mycket krävande där hundratals timmar går åt.
– De här företagsstöden ger egentligen inte några effekter, så det är ju det samma som att kasta pengarna i sjön, säger rapportförfattaren Christian Sandström till TN.
Den som ställer kritiska frågor blir kallad för klimatförnekare eller bakåtsträvare, berättar han.
En förklaring till att dessa bidrag fortfarande finns och växer är att utvärderingssystemet inte fungerar som det borde. Enligt Riksrevisionen (2020) uppfyller endast två av 37 utvärderingar deras grundläggande krav på vetenskaplig kvalité. Slutsatsen måste tyvärr vara att industripolitiken kostar minst 50 miljarder skattekronor utan att skapa något betydande värde.
– Jag tror att vi måste vända på perspektivet och få ett slut på hela idén om bidrag, och i stället tala om skattesänkningar och vissa avdrag, för forskning till exempel. Det vore dessutom teknikneutralt. Då får företagen själva välja hur de vill satsa och vilka teknologier de vill använda, säger Christian Sandström till TN.
Text av Patrik Nilsson.
