LO publicerade i dagarna rapporten Makteliten – lämnar resten bakom sig för att måla upp en bild av växande orättvisor i samhället. ”Inkomsten för en topp-vd motsvarar nu 77 industriarbetarlöner – en ökning från 71 gånger i förra årets rapport”, skriver LO i sitt pressmeddelande.

Det är ett skickligt spel för att så splittring och skifta fokus från fackens egen makt.

I praktiken handlar rapporten om ett mycket snävt urval – även om bilden som målas upp lätt uppfattas som mer allmän. I de allra flesta företag är vd-lönerna långt mycket lägre, och i många fall kämpar företagare – inte sällan utan egen ersättning alls under perioder – för att kunna prioritera lön till sina anställda.

LO redovisar öppet sina metodval, men konsekvensen av dessa är att rapporten fungerar mer som politiskt verktyg än som analytisk genomlysning.

Rapporten blandar dessutom lön och kapital och lägger liten vikt vid det risktagande dessa företagsledare har stått inför. Den nämner inte heller de tusentals företagsledare som misslyckats längs vägen efter timmar, och ibland år, av hårt arbete utan möjlighet att ta ut en rimlig lön. I vissa fall med följden att de i dag står skuldsatta för resten av sina liv.

Rapporten blundar också för att en vd i ett företag får sin ersättning från en marknad där kunder frivilligt har valt att handla från just dessa företag.

Detta vet facket. De är säkra, mycket skickliga i sin polemik och i sina försök till polarisering. Med LO i spetsen målar de upp vd:ar och företag som en fiende.

Samtidigt tar de själva pengar från arbetande människor – pengar som stoppas i den egna fickan i form av skyhöga löner och ersättningar som vanliga arbetare och företagare inte ens vågar drömma om.

Johan Lindholm, LO:s ordförande, hade själv 2024 en taxerad inkomst på 129 683 kronor per månad, vilket motsvarar drygt 1,55 miljoner kronor per år.

Det är också rimligt att ställa sig frågan varför LO:s förmögenhet på 3,3 miljarder kronor inte kommer medlemmarna till del. Om företag, enligt fackens egen logik, förväntas dela med sig av kunders frivilliga betalningar i form av köp, borde samma princip rimligen gälla facket. Då borde miljarder kunna återbetalas till arbetande människor.

Samtidigt går varje år omkring 6 miljoner kronor av LO:s medlemsavgifter direkt till Socialdemokraterna – trots att en majoritet av LO:s medlemmar inte röstar på partiet.

Syftet med LO:s rapport handlar därför knappast om analys, utan snarare om projicering: att flytta fokus från den egna maktkoncentrationen, måla upp en konflikt som inte finns och därigenom få det att framstå som om den egna rollen är nödvändig och berättigad.

Men det finns ingen grundläggande konflikt mellan företag, företagsledning och arbetare. Alla jobbar tillsammans. Det är inte perfekt – det finns problem och konflikter – men det en företagsledning strävar efter är goda relationer och rimlig ersättning till de anställda. Företag vill betala bra löner för att kunna behålla sina medarbetare – den viktigaste tillgången för de allra flesta verksamheter.

Det är här kilen slås in – av facket – för att skapa mer makt åt sig själva.