Den senaste smällen mot den globala klimatagendan kom i fredags: Net-Zero Banking Alliance (NZBA), lanserad 2021 och med närmare 150 medlemsbanker, lägger ned efter en medlemsomröstning. “Det är bittert att se de största bankerna kliva bort från ansvar”, säger Jeanne Martin på brittiska ShareAction. Bakgrunden är massavhopp och politiskt tryck, särskilt i USA.
I ett tal inför FN nyligen kallade Donald Trump klimatförändringar för “den största bluffen som någonsin utsatts världen för” och förnybar energi för “ett skämt”. Samtidigt har USA under Trump på nytt inlett processen för att lämna Parisavtalet, efter att landet tidigare lämnat under hans första mandatperiod och återinträtt under Joe Biden.
Även EU sänker tempot. I juli föreslog kommissionen ett nytt klimatmål till 2040 på 90 procents minskning av utsläppen jämfört med 1990, med möjlighet för medlemsländerna att använda internationella utsläppskrediter. Sverige stödjer förslaget – under förutsättning att det bedöms som realistiskt och ekonomiskt hållbart. Retoriken om “kostnadseffektivitet” och “teknikneutralitet” markerar en mer försiktig linje än tidigare.
Klimatrörelsen är kritisk men alla ser inte reträtten som irrationell. Forskaren och nationalekonomen Bjørn Lomborg betonar att klimatförändringar är verkliga men varnar för dyr symbolik: “Klimat är ett problem – men inte världens undergång. Nuvarande klimatpolitik är dyr och ger för lite tillbaka.” Han förespråkar innovation, anpassning och ekonomisk tillväxt framför stora globala utgifter.
Banker talar om risk, politiker om realism och väljare om elräkningar. Någonstans på vägen försvann känslan av brådska – och kanske är det så klimatfrågan nu sakta men säkert tystnar, i takt med att allt fler upplever den som ett hot snarare än en nödvändighet.
