Företagarna tog risken för den gröna omställningen – sedan sprack kalkylen

Så börjar företagaren René Egeriis sitt syrligt humoristiska Facebook-inlägg från Äventyrscampen i Sövde i Skåne.

På campingen installerades sex laddstolpar. Enligt Egeriis kostade de 145 000 kronor. För att klara den ökade belastningen behövde dessutom elnätet och säkringen uppgraderas, till en kostnad på ytterligare 174 000 kronor.

Naturvårdsverket bidrog enligt Egeriis med 61 000 kronor. Kvar för företaget att betala blev därmed 258 000 kronor. Sedan skulle investeringen börja ge tillbaka.

Hittills i år uppger Egeriis att laddningen har dragit in 1 147 kronor. Med samma intäktsnivå skulle det ta omkring 225 år att få tillbaka de 258 000 kronorna – och då är kostnader för el, drift och underhåll inte avräknade.

”Vi är alltså färdiga omkring år 2251”, konstaterar han.

Laddkraven skärps

Egeriis kopplar investeringen till de nya kraven på laddinfrastruktur. Här är regelverket dock mer komplicerat än hans Facebookinlägg ger intryck av.

Sedan den 1 januari 2025 finns ett retroaktivt krav på att befintliga uppvärmda lokalbyggnader med fler än 20 parkeringsplatser i byggnaden eller på tomten ska ha minst en laddningspunkt. 

Från den 1 januari 2027 utökas kraven för lokalbyggnader med fler än 20 parkeringsplatser inne i själva byggnaden. Då krävs antingen ledningsinfrastruktur till minst hälften av platserna eller minst en laddningspunkt per tio parkeringsplatser.

Det går därför inte utifrån Egeriis inlägg att slå fast att just sex laddstolpar var ett direkt lagkrav. Men hans erfarenhet illustrerar den företagsekonomiska frågan som uppstår när investeringar görs för att möta politiskt beslutade krav och förväntningar samtidigt som kundernas faktiska efterfrågan kan vara betydligt mindre.

Egeriis sammanfattar själv sin upplevelse:

”Någon kommer med visionen, någon annan kommer med reglerna – och småföretagaren kommer med plånboken.”

Han har dessutom ett elnätsabonnemang på omkring 90 000 kronor per år. Det försörjer visserligen hela verksamheten och kan därför inte räknas som en ren kostnad för laddstolparna, men illustrerar samtidigt hur investeringar i elektrifiering kan kräva betydligt mer än själva laddaren på parkeringsplatsen.

Satsade 600 000 – efter tre år ska stolparna bort

Några mil norrut finns ett annat exempel på risken med att investera i laddinfrastruktur.

Vehicle Charge Grid, VCG, investerade omkring 600 000 kronor i sex laddstolpar på Hornsgatan i Stockholm. 

Företaget fick ett avtal med Stockholms stad som gav rätt att ha laddarna på plats i minst tio år, med möjlighet till förlängning. Tre år senare förändrades förutsättningarna.

Den aktuella delen av Hornsgatan ska göras om till gågata och torg. Därmed ska laddstolparna bort. Företaget har erbjudits möjlighet att etablera sig på en annan gata, men vd:n Mashour Afaneh har sagt till Mitt i att kostnaderna för att bygga sex nya laddplatser i dag skulle vara betydligt högre.

”Det går inte att dra slutsatsen att förändrade subventioner har orsakat de enskilda konkurserna. Men utvecklingen visar risken för företag som snabbt bygger organisation, anställer och investerar på en marknad där efterfrågan påverkas kraftigt av energipriser, skatteregler och politiska styrmedel.”

Problemet är återbetalningstiden. Afaneh uppskattar att investeringen i Hornstull hade behövt 10–12 år för att bli lönsam. Stolparna får nu stå kvar i ungefär tre.

Stockholms stad delar inte företagets bild av att det skulle röra sig om ett kontraktsbrott. Trafikkontoret uppger att staden har en positiv dialog med VCG och försöker hitta en lösning. 

Staden anser inte heller att situationen kommer att minska företagens vilja att investera i laddinfrastruktur.

Men för VCG aktualiserar händelsen en annan sorts företagarrisk: Vad är ett långsiktigt avtal värt om den offentliga aktörens planer förändras innan investeringen hunnit betala sig?

Solcellsboomen vände

Samma problematik syns från ett annat håll i solcellsbranschen. När elpriserna rusade ökade efterfrågan på solceller kraftigt och en stor installationsbransch byggdes upp. Men marknaden har därefter bromsat kraftigt.

En sammanställning från Hitta Solceller listar 38 konkurser bland svenska solcellsinstallatörer sedan 2024.

Sammanställningen bygger på Bolagsverkets kungörelser i Post- och Inrikes Tidningar och beskrivs inte som en fullständig lista över alla konkurser i branschen.

Samtidigt visar statistik från branschorganisationen Svensk Solenergi hur kraftigt marknaden förändrats.

Under 2024 beviljades 811 miljoner kronor i grönt avdrag för installation av solceller. Året därpå hade summan fallit till 207 miljoner – en minskning med 75 procent. Batterimarknaden gick samtidigt åt motsatt håll och ökade kraftigt. Även de politiska spelreglerna har förändrats.

Den 1 juli 2025 sänktes skattereduktionen för installation av solceller från 20 till 15 procent. Från den 1 januari 2026 avskaffades också den tidigare skattereduktionen på 60 öre per kilowattimme för mikroproduktion av förnybar el. 

Regeringen motiverade förändringen bland annat med att solkraft i större utsträckning bör byggas på marknadsmässiga grunder.

Det går inte att dra slutsatsen att förändrade subventioner har orsakat de enskilda konkurserna. Men utvecklingen visar risken för företag som snabbt bygger organisation, anställer och investerar på en marknad där efterfrågan påverkas kraftigt av energipriser, skatteregler och politiska styrmedel.

När förutsättningarna förändras måste företagen förändras lika snabbt. Alla hinner inte göra det.

Northvolt – när jätteprojektet föll

I Skellefteå blev samma mekanism synlig i betydligt större skala. Arbetsmiljö- och säkerhetsföretaget H-Safety grundades 2020, samtidigt som bygget av Northvolts batterifabrik tog fart. 

Från två grundare växte bolaget till 35 anställda och hade merparten av verksamheten på fabriksområdet. Sedan föll Northvolt.

H-Safety tvingades minska personalstyrkan från 35 till 26 personer. Dessutom hade företaget kunder bland Northvolts underleverantörer som själva drabbades och slutade betala. Vd Mattias Hedlund beskrev utvecklingen för SVT som ett ”stålbad”.

H-Safety överlevde genom att ställa om och sprida riskerna på fler kunder. Men långt ifrån alla företag runt Northvolt kom lika lindrigt undan.

När Northvolt sökte konkursskydd i USA framgick att bolaget hade redovisat omkring 2,5 miljarder kronor i skulder till leverantörer. Elva svenska underleverantörer på listan hade tillsammans krav på 853 miljoner kronor.

Tillväxtverkets senare kartläggning visar hur omfattande nätverket runt industrisatsningen var. Två tredjedelar av de berörda leverantörerna i myndighetens studie var svenska företag. Entreprenadtjänster samt tekniska komponenter och maskiner hörde till de mest berörda områdena.

”Men det är fortfarande företagaren som måste betala lönerna, investeringarna och fakturorna när efterfrågan inte motsvarar prognosen eller förutsättningarna förändras.”

För många blev förlusten definitiv. Konkursförvaltaren konstaterade 2025 att oprioriterade fordringsägare i Northvolt Ett inte skulle få någon utdelning alls. Och historien slutade inte där.

Under 2026 har Northvolts konkursförvaltare gått till domstol för att kräva tillbaka betalningar som ett antal leverantörer hann få före konkursen. 

Sveriges Radio har gått igenom omkring 30 sådana stämningsansökningar, med krav på sammanlagt omkring 300 miljoner kronor. Närmare 40 stämningsansökningar hade då lämnats in.

För leverantörerna innebär det i vissa fall alltså inte bara risken att inte få betalt för utfört arbete – utan även rättsliga krav på att lämna tillbaka pengar som redan betalats.

Vem bär risken?

De fyra historierna är olika. Äventyrscampen har investerat i laddare som hittills används mycket lite. VCG gjorde en långsiktig investering med Stockholms stad som motpart, men såg förutsättningarna förändras efter tre år. 

Solcellsföretag expanderade på en snabbt växande marknad som sedan bromsade kraftigt. Och runt Northvolt byggdes ett helt ekosystem av leverantörer och småföretag som fick ta konsekvenserna när jätteprojektet kollapsade.

Gemensamt är frågan om risk. Staten kan sätta klimatmål, besluta om skatteavdrag och bidrag och införa krav på laddinfrastruktur. Kommuner kan upplåta mark och stora industriprojekt kan locka fram investeringar och nyanställningar.

Men det är fortfarande företagaren som måste betala lönerna, investeringarna och fakturorna när efterfrågan inte motsvarar prognosen eller förutsättningarna förändras.

För den enskilde företagaren spelar det mindre roll hur storslagen visionen såg ut när investeringsbeslutet fattades. Till slut måste siffrorna på sista raden gå ihop.

Och där finns kanske den gemensamma nämnaren i historierna om laddstolparna, solcellsföretagen och Northvolts underleverantörer. Den gröna omställningen kan beslutas i Bryssel, Stockholm eller kommunhuset – men den ekonomiska risken försvinner inte för att målet är politiskt.

Någon måste fortfarande betala när kalkylen spricker. Och ibland återstår, som René Egeriis konstaterar, mest frågan om det åtminstone blev pengar över till en smörgås.