När staten leker bort dina pengar

Ronald Reagan sade skämtsamt en gång: ”De nio mest skrämmande orden i det engelska språket är: Jag kommer från staten och jag är här för att hjälpa till.”

Hans poäng var att staten sällan är lösningen, utan ofta själv problemet.

Staten vill gärna, och så mycket. Den ska lösa problem, som den ofta själv har skapat, bara den får lite mer pengar. Men den som driver företag vet att pengar inte är lösningen på alla problem. Gör man fel saker försvinner pengarna snabbt. Då spelar det ingen roll hur mycket man tjänar.

Det kunde även Matilda Öhman berätta om i vår intervju, där hon förklarar hur hon med små resurser och extrajobb byggt upp en verksamhet inom parkeringsbranschen. När kapitalet saknas får man hitta andra vägar. Man kan inte bara begära mer pengar och fortsätta som tidigare.

För problemet med staten och det offentliga är inte nödvändigtvis viljan, utan svårigheten att förstå marknadens alla behov och hinder. En eller några personer kan omöjligt vara insatta i detaljerna kring det som sker lokalt på en valfri ort i Skåne, Östergötland eller Västerbotten. Ändå ska politiker och tjänstemän avgöra vilka verksamheter som behöver stöd, vilka investeringar som ska göras och vilka branscher som ska växa.

Och det visar sig gång på gång hur fel det kan bli.

Då har vi inte ens pratat om att det också finns de som skor sig själva. För om individen inte kan betros med att hantera sina egna pengar, varför skulle en politiker eller byråkrat vara bättre på att hantera andras?

Det är lätt att tala om vad staten borde göra, men staten består också av människor. Med samma brister, egenintressen och begränsningar som alla andra.

Som ekonomen Milton Friedman uttryckte det: Var ska du hitta alla dessa änglar?

Därför är det också bättre att sprida riskerna och låta dem som skapar resurserna själva fatta besluten och bära ansvaret.

Miljonbidrag till semestrar, spökföreningar och porrgala

I dagarna fick jag Slöseriombudsmannen Philip Syréns granskning av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Det är allt annat än rolig läsning och dessvärre bara en liten del av allt som pågår när vi skattebetalare inte ser på.

Myndigheten delar varje år ut hundratals miljoner kronor till olika organisationer. Bara under 2025 betalades över en halv miljard kronor ut. Pengarna ska bland annat stärka demokratin och motverka utanförskap.

Fina ord. Men vad används pengarna till?

Fyra ungdomsorganisationer lyckades få 12 miljoner kronor i bidrag under två år med hjälp av uppblåsta medlemslistor och inhyrda statister som höll låtsasmöten. Bakom organisationerna fanns samma konsult, vars företag fick miljontals kronor.

En annan förening, Changing Attitudes, fick över 15 miljoner kronor för att arbeta mot sexualiserat våld mot barn. Pengarna användes bland annat till resor till USA, Indien och Thailand, hotell, spa, privata inköp och besök på porrbranschens prisgala i Las Vegas. Sex Apple Watch köptes dessutom in för att minska skärmtiden.

Blir du arg? Du är inte arg nog.

En tredje förening löste problemet med att betala tillbaka gamla bidrag genom att låna pengar för att reglera skulden. När nästa bidrag kom betalades lånet tillbaka med de nya bidragspengarna.

Och när myndigheten väl upptäcker bristerna och kräver pengarna tillbaka är det ofta för sent.

Av 20 återkrav som Slöseriombudsmannen granskat är 15 fortfarande obetalda. I flera fall har myndigheten inte ens gått tillbaka och granskat tidigare utbetalningar, trots att allvarliga brister upptäckts.

Samtidigt saknar de som driver en ideell förening som huvudregel personligt betalningsansvar för föreningens skulder. När föreningen går i konkurs kan pengarna vara förlorade.

Pengar som du och andra har arbetat ihop.

Jämför det med en småföretagare som ska redovisa varenda krona, betala skatter och avgifter i tid och riskera kännbara konsekvenser om något blir fel.

Det handlar inte om att alla ideella organisationer missköter sig. Tvärtom gör många eldsjälar fantastiska insatser. Men just därför är det också orimligt att skattepengar ska kunna delas ut med så bristfällig kontroll.

Slöseriombudsmannen föreslår bland annat större insyn, skärpt personligt betalningsansvar och bättre kontroll av utbetalningarna. Det borde vara självklarheter när verksamheter finansieras med andras pengar.

1 200 miljarder – men bara 70 öre tillbaka

Och det är inte bara inom bidragsindustrin som pengarna försvinner.

Tidningen Näringslivet rapporterar att Sverige planerar att satsa nästan 1 200 miljarder kronor på infrastrukturen. Men enligt beräkningarna som IVA redovisar ger investeringarna i transportplanen bara omkring 70 öre i samhällsekonomisk nytta för varje satsad krona. 

Om ett företag gjorde sådana investeringar gång på gång skulle det knappast överleva.

Vi behöver väl inte ens nämna Northvolt, Nuonaffären och alla andra misslyckade miljardsatsningar. Det börjar bli tjatigt.

Den gemensamma nämnaren är tydlig: När någon annan betalar blir det lättare att fatta dåliga beslut. Och när pengarna är slut kan man alltid begära mer.

Staten behöver inte mer pengar

Så vad gör vi?

Ska vi fortsätta misstänkliggöra den som vill ha kraftigt sänkta skatter och anklaga den för egoism? Ska vi fortsätta utgå från att varje problem kräver en ny myndighet, ett nytt bidrag eller en större budget?

Det finns saker staten borde sköta. Men det är knappast brist på pengar som är det stora problemet när miljarder kan försvinna i misslyckade satsningar, felaktiga bidrag och projekt som aldrig borde ha genomförts.

Den som driver företag tvingas prioritera. Är pengarna slut måste kostnaderna ner eller intäkterna upp. Man kan inte fortsätta att leverera skräp utan att kunderna till slut säger ifrån.

I förhållande till staten är du kunden. Skillnaden är att du inte kan välja bort den, trots att du betalar. Då ska du åtminstone kunna ställa krav.

Staten behöver inte mer pengar. Den behöver en svångrem.

Eller som någon uttryckte det: Staten är full. Dags att gå hem.

Så kan vi arbetande människor börja styra upp det här landet.