Schablonbilden av en säljare innefattar att den prisar sina produkter och gärna antyder att de är bättre än vad som egentligen är fallet. Verkligheten – åtminstone den juridiska delen av den – är för det mesta precis tvärt om: Säljare baissar inte bara sina produkter, utan även den egna organisationen: Leverans i tid? – Skojar du? Hållbarhet? Njae… Ta ansvar för eventuella ekonomiska skador? Absolut inte! Ansvar får du ta själv!

Leveranstiden

Tid är pengar. Det har vi alla vetat ända sedan Farbror Joakim sa det någon gång när vi var små. I juridikens värld står emellertid tiden stilla. Trots att varje logistiker i världen kan svära på att tiden har blivit mycket viktigare under de senaste decennierna, prissätter vi den som vi i stort sett alltid har gjort: Ett dröjsmål kostar en halv – eller möjligen en hel – procent av priset för varje vecka som det varar. Och säljare protesterar om köpare försöker höja vitet, även om det bara är till en nivå som fortfarande är närmast löjligt i jämförelse med den skada dröjsmålet orsakar för köparen. Tänk om säljare hörde vad de sa ”mellan raderna”: Vi har ingen leveransprecision. Vi har inte organisation för att kunna ansvara för att leverans faktiskt sker enligt avtalet. Det är mest en fråga om tur ifall du råkar få leverans i tid. Don’t trust us!

Hållbarhet

Enligt köplagen har en köpare rätt att reklamera mot fel inom två år. Det skulle med samma effekt ha kunnat uttryckas i kvalitativa termer: Varan håller i högst två år. Många avtal anger i stället att reklamation skall ske inom ett år, eller – om varan används mer intensivt än vad som avtalats – inom en kortare tid. Det kan sägas tydligare, men det räcker gott: Under normalt brukande håller varan i högst ett år. Revisorer borde ha synpunkter på propåer om att sådana varor skall skrivas av över flera år.

Ansvar för skada

I stort sett alla viteskonstruktioner är begränsningar av säljarens ansvar. Och viten är, som sagt, ofta löjligt låga. 0,5 procent av 100 000 kr är trots allt bara 500 kr. Även i övrigt är säljarens ansvar begränsat. Skadeståndsansvaret är många gånger maximerat till en andel av priset och aktualiseras ofta bara om köparen häver avtalet. Det sker sällan, om inte annat eftersom en hävning i många fall i sig ökar köparens skada. Indirekta förluster – som är negationen av anledningen till att ett avtal alls kom till stånd – ersätts nästan aldrig. Bara vid grov vårdslöshet – dvs. näst intill aldrig – bryts ansvarsbegränsningarna. Regelmässigt drabbas således köparen av i stort sett samtliga negativa effekter av säljarens avtalsbrott. Det är den enkla konsekvensen av hur avtal brukar se ut.

Ge oss säljare med självförtroende!

Jag skulle vilja se fler säljare som med uppbackning från en god organisation – för det är naturligtvis en förutsättning – vågar vända på steken: Klart vi levererar i tid! Klart grejerna håller! Klart vi tar ansvar! Det står i våra försäljningsvillkor! Trust us!