Sveriges anslutning till Agenda 2030 är ett demokratiskt haveri. Utan folkomröstning eller öppen debatt har medborgarna tvingats acceptera ett globalt ramverk som påverkar allt från skatteprioriteringar till samhällsstruktur.

I dag möter de globala målen dig i varje skola, bibliotek och offentlig byggnad – pimpat med regnbågsflaggor.

Stora summor av skattepengar kanaliseras till diffusa ”hållbarhetsmål” som sällan granskas, och folket förväntas stillatigande acceptera att deras resurser omfördelas till andras fickor.

Få i det offentliga ifrågasätter detta – varken politiker eller myndigheter. Till vems nytta är det? Vem har bett om det? Historien är full av planekonomiska projekt som slutade i katastrof.

Beslut bör tas nära folket – där konsekvenserna märks och där människor kan säga sitt.

Felriktad kritik

Riksrevisionens rapport från den 16 september 2025 avslöjar kaos: otydlig styrning, nedlagda kanslier och brist på uppföljning. Men kritiken riktas inte mot själva beslutet att ansluta Sverige till Agenda 2030, utan mot att vi inte gör tillräckligt för att genomföra det. 

Som om ännu mer överstatlig styrning vore lösningen på ett redan demokratiskt problem.

Detta blottar en djupare systembrist: en teknokratisk elit som blint följer internationella direktiv utan att ifrågasätta syfte eller konsekvenser.

Vad kostar den agenda som ingen har bett om?

Svaret är att ingen vet.

Som Per Gudmundson konstaterade i Smålandsposten: ”Det var 95 myndigheter, 290 kommuner och 21 landsting involverade – en armé av administratörer som producerade strategidokument, kommunikationsplaner och powerpointpresentationer.”

Till och med kronprinsessan Victoria lyftes fram för att signalera att agendan gällde hela nationen.

Då har vi inte ens börjat räkna på riskprojekt som Northvolt och Stegra. Inte heller alla de gröna miljarder som vindkrafts-månglarna och koldioxidinfångarna kastat ner i varje klimatpåverkat slukhål som uppstått.

Totalitära toner

Kritiker som pekar på dessa totalitära undertoner – WEF-kopplingar, global styrning och elitism – avfärdas som konspirationsteoretiker i medier och debattartiklar.

Men som Mattias Svensson skrev i Svenska Dagbladet om grön maoism: bakom de vackra orden döljer sig en farlig idé – samhället beskrivs som en ekvation som några få smarta beslutsfattare kan lösa, medan resten av oss bara har att följa.

Sverige måste kasta av sig dessa handfängsel, kräva folkomröstningar om internationella åtaganden och öppna debatten för verklig granskning av varje krona som slösas på överstatliga projekt som Agenda 2030.

Annars blir ifrågasättandet en lyx vi inte längre har råd med – och demokratin offras på hållbarhetens altare.