Inom professionella tjänster – juridiska, finansiella eller rådgivande – uppstår ofta frestelsen att hjälpa någon utan att begära ersättning. Det kan ske av medkänsla, rättspatos eller en enkel mänsklig önskan att förhindra att någon kommer till skada. Men pro bono-arbete rymmer en inneboende fara: det riskerar att bli en ensidig relation där den professionella lägger ner tid och energi medan klienten bidrar med ytterst lite eller inget alls i gengäld.

Problemet är inte alltid tekniskt. Ofta kommer klienter med snävt formulerade frågor, medan de verkliga underliggande problemen förblir dolda. De kan söka begränsade, taktiska svar samtidigt som de undviker att avslöja sina mål, intentioner eller tankesätt. Rådgivaren ger då råd som är tekniskt korrekta men som i praktiken missar den större frågan.

Känslomässiga bindningar är ytterligare ett hinder. Många klienter förblir fast i ohälsosamma relationer eller destruktiva mönster kopplade till nära släktingar eller personer i deras närhet. Rationella råd, hur välformulerade de än är, kan inte ersätta en persons ovilja att bryta sig loss från sådana bindningar.

Identitet och ego komplicerar situationen ytterligare. Ljudliga och pragmatiska råd kan uppfattas inte som hjälp utan som kritik, eftersom det att acceptera dem kan kännas som ett erkännande av misslyckande på ett område starkt kopplat till självkänslan.

Inte ens kulturella ramar, metaforer eller liknelser kan alltid överbrygga gapet om klienten är låst i ett självbevarelseläge. I sådana fall är ingen form av kommunikation verkligt effektiv förrän klienten själv når en tröskel av beredskap – ofta först efter att ha mött verkliga och ibland allvarliga konsekvenser.

För den professionella uppstår därmed ett etiskt dilemma. Pro bono var tänkt som ett undantag, men blir det en rutin leder det till utmattning och frustration. Serviceyrken bygger på ömsesidighet – inte bara i pengar, utan även i ansvarstagande, ansträngning och respekt. Utan den ömsesidigheten degenererar pro bono-arbete till ett slags möjliggörande av passivitet.

Slutsatsen är både nödvändig och realistisk: pro bono måste förbli undantaget, aldrig normen. Alla fall kan inte ”räddas”, och det är varken själviskt eller oprofessionellt att dra sig tillbaka när en klient vägrar att möta verkligheten. Ibland är det mest ansvarsfulla man kan göra att avstå, och låta verkligheten ge den läxa som inga råd kan ersätta.

En professionells tid, kunskap och mentala energi kräver också näring. Att hjälpa andra innebär inte att offra sig själv. Faktum är att det mest effektiva sättet att bevara serviceyrkens integritet är att säkerställa att pro bono-arbete väljs med omsorg, erbjuds sparsamt och aldrig tillåts bli en bestående modell.

Ett råd till den som söker hjälp pro bono

Innan man vänder sig till en professionell utan ersättning är det värt att ställa sig själv följande frågor:

• Är jag sanningsenlig?
• Har jag presenterat mitt syfte?
• Är den information jag lämnar fullständigt återgiven i all sin komplexitet?
• Och framför allt: är jag villig att lägga ner den ansträngning som krävs för att reda ut mitt eget ärende?

Klienter som kan svara ”ja” på dessa frågor har långt större chans att dra nytta av råden.

Den som svarar ”nej” på bara en av dem lägger i praktiken bara ut fällor för sig själv.