Ledarskap
Sluta optimera ihjäl din vardag: Konsten att göra något fullständigt oproduktivt
Någonstans på vägen råkade vi förvandla precis allt till en prestation – från söndagspromenaden till samtalet vid köksbordet. Vi intalar oss att vi bara är drivna, men i själva verket har vi blivit livrädda för att bara vara. Här är en ärlig tankeställare om varför du inte behöver prestera varje vaken minut.
När förvandlades livet till ett projekt som ständigt måste optimeras?
Jag hörde en reflektion häromdagen som träffade mitt i prick: Vi har blivit fullständigt besatta av syfte och produktivitet.
Allt måste ha en etikett för att vara legitimt:
-> Du tar inte bara en promenad – du ”samlar dina 10 000 steg”.
-> Du sitter inte bara och glor tomt ut i luften – du ”praktiserar mindfulness”.
-> Du läser inte en bok bara för att det är kul – du ”investerar i din personliga utveckling”.
Till och med helgens löprunda måste loggas i en app, analyseras i pulszoner och utvärderas.
I en värld besatt av att göra räcker det inte längre att bara vara.
Utan att märka det tar vi samma KPI-tänk som vi byggt bolag och karriärer med, och flyttar det rakt in i söndagsförmiddagen. Hobbyn blir ett projekt, återhämtningen blir en prestation och ledigheten måste ge maximal avkastning.
Titta på naturen en stund. Ett träd försöker inte optimera sitt trädande. Fågeln kvittrar utan att redovisa ROI. Allt annat i naturen bara deltar i tillvaron som den är.
Förutom vi. Vi ska mäta, kontrollera och effektivisera minsta andetag.
Det ironiska är att ju hårdare vi håller i livet, desto snabbare glider det ur händerna på oss. Det är som att kupa händerna i en forsande bäck: du tror att du äger vattnet för att du håller det en sekund, men ju hårdare du pressar fingrarna samman, desto snabbare sipprar allt ut.
Kanske är det dags att kliva ur den där ”seriositetens sekt” som berövar livet på all lätthet.
Allt behöver inte ha ett högre syfte. Allt behöver inte mätas.
När gjorde du senast något fullständigt oproduktivt – bara för att det kändes bra i stunden?
Jag hörde en reflektion häromdagen som träffade mitt i prick: Vi har blivit fullständigt besatta av syfte och produktivitet.
Allt måste ha en etikett för att vara legitimt:
-> Du tar inte bara en promenad – du ”samlar dina 10 000 steg”.
-> Du sitter inte bara och glor tomt ut i luften – du ”praktiserar mindfulness”.
-> Du läser inte en bok bara för att det är kul – du ”investerar i din personliga utveckling”.
Till och med helgens löprunda måste loggas i en app, analyseras i pulszoner och utvärderas.
I en värld besatt av att göra räcker det inte längre att bara vara.
Utan att märka det tar vi samma KPI-tänk som vi byggt bolag och karriärer med, och flyttar det rakt in i söndagsförmiddagen. Hobbyn blir ett projekt, återhämtningen blir en prestation och ledigheten måste ge maximal avkastning.
Titta på naturen en stund. Ett träd försöker inte optimera sitt trädande. Fågeln kvittrar utan att redovisa ROI. Allt annat i naturen bara deltar i tillvaron som den är.
Förutom vi. Vi ska mäta, kontrollera och effektivisera minsta andetag.
Det ironiska är att ju hårdare vi håller i livet, desto snabbare glider det ur händerna på oss. Det är som att kupa händerna i en forsande bäck: du tror att du äger vattnet för att du håller det en sekund, men ju hårdare du pressar fingrarna samman, desto snabbare sipprar allt ut.
Kanske är det dags att kliva ur den där ”seriositetens sekt” som berövar livet på all lätthet.
Allt behöver inte ha ett högre syfte. Allt behöver inte mätas.
När gjorde du senast något fullständigt oproduktivt – bara för att det kändes bra i stunden?
Stöd vårt arbete
Bli Premium och hjälp oss försvara företagarnas villkor
Vi är en fri röst för företagare – utan presstöd eller särintressen. Med ditt stöd kan vi fortsätta granska
myndigheter, dela kunskap och driva debatt i frågor som påverkar dig som företagare.
Tillsammans gör vi skillnad för landets värdeskapare.
