En ny upptäckt av litium i förra veckan [skrivet 23 september 2023] ledde till en uppsjö av rubriker som utmålade fyndet som en av de största litiumfyndigheterna i historien. Upptäckten kommer mitt i farhågorna om att en övergång till elfordon skulle förbruka för mycket av världens tillgång på litium – en viktig komponent i batterier.

Rädslan för tillgången på litium är bara den senaste dystra förutsägelsen om mänsklighetens tillgång på resurser. Under hela 1900-talet förutspådde experter att vi skulle få slut på bland annat mat, mark och olja. Ta till exempel historien om förutsägelserna om Oljeproduktionstoppen, Peak Oil, i USA.

Tidslinje över dåliga ”Oljeproduktionstopp-prognoser”

Som tidslinjen ovan visar har vi haft våra sista 13 år av olja i 84 år nu. Varför är förutsägelser om resurstillgång så vinklade i riktning mot undergång och dysterhet? För att se varför måste vi vända oss till en av mina favoritekonomer – Julian Simon.

De tekniska prognosernas misslyckande

Någon gång under ditt liv har du förmodligen hört att en resurs håller på att ”ta slut”. Ibland gör experter till och med djärva förutsägelser om att vi har ett visst antal år kvar innan resursen tar slut. Var kommer den här informationen ifrån?

Jo, tekniska prognoser för resurstillgång bygger på två faktorer: mängden av en tillgänglig resurs och konsumtionstakten. Om ett samhälle till exempel bara har 100 gallon olja och de använder 10 gallon per dag i sina bilar, kommer oljan bara att räcka i 10 dagar.

I Julian Simons bok The Ultimate Resource 2 visar han att detta tillvägagångssätt är fundamentalt felaktigt. Problemet är att experter inte har tillgång till vare sig den fysiska kvantiteten av en tillgänglig resurs eller den framtida konsumtionstakten för resurser.

För att ersätta detta använder tekniska prognoser de data som finns tillgängliga. Problemet är att dessa data alltid underskattar tillgången på resurser.

En sådan datapunkt som används för att räkna ut mängden tillgängliga resurser är kända reserver. Det vill säga den mängd av en resurs som vi vet existerar. Problemet med detta kan ses genom att undersöka incitamenten.

En betydande del av de kända reserverna upptäcks av privata företag som letar efter mer av en knapp resurs. Om du är ett litiumgruvföretag med 10 års lager i beredskap finns det ingen anledning att söka efter mer. Företagen kommer bara att spendera pengar på att leta efter nya fyndigheter så länge fördelarna med upptäckten är större än kostnaderna.

Men när tillgången börjar tryta stiger priserna på råvaror. När priset på en resurs stiger ökar fördelarna med att upptäcka mer av den resursen. Därför kommer företagen att börja söka efter nya reserver när de börjar ta slut.

I praktiken innebär detta att uppskattningar av resurstillgången alltid verkar ligga knappt före de kortsiktiga konsumtionsbehoven. Eftersom företagen bara letar efter mer av en resurs när de kända reserverna börjar ta slut, kommer de kända reserverna alltid att se ut att ta slut, även om de totala reserverna (kända + okända) sannolikt inte gör det.

Substitut för allt

Den andra faktorn, konsumtionstakten, har ett liknande problem. När resurserna blir knappare stiger priserna, vilket tvingar konsumenterna att spara. Till exempel, när bensin är dyrare köper folk mindre bensin. När konsumenterna minskar sin konsumtion av resurser som bensin försöker de hitta ersättningsvaror. Någon kanske väljer att cykla till jobbet eller äntligen lägger ner tid på att ta reda på hur kollektivtrafiken fungerar.

Under tiden försöker företagen förnya sig och skapa nya produkter som löser konsumenternas problem. Dessa innovationer ersätter ofta den ursprungliga önskan om den allt knappare resursen. Zoom har till exempel i många fall ersatt användningen av bensin.

Så när en viss resurs tar slut bör vi förvänta oss att konsumenterna konsumerar mindre av den. Därför kommer tekniska prognoser alltid att utgå från att konsumenterna kommer att överkonsumera i förhållande till verkligheten.

Stora fynd av litium bör därför inte vara någon överraskning. I takt med att efterfrågan ökar förväntar jag mig att de kända reserverna fortsätter att öka. Och även om litiumreserverna börjar minska kommer vinstmotivet, som stärks av stigande priser, att driva egenintresserade företag att skapa nya smarta substitut. Jag avslutar med Simons briljanta illustration av denna tendens.

”Människors reaktion på den långlivade trenden med fallande råvarupriser liknar ofta denna parodi: Vi tittar på en balja med vatten och markerar vattennivån. Vi påstår att mängden vatten i baljan är 'ändlig'. Sedan ser vi människor tömma vatten ur baljan med hinkar och ta med sig dem.

Men när vi undersöker badkaret igen ser vi att vattennivån är högre (samma som att priset är lägre) än tidigare. Vi tror att ingen har anledning att hälla vatten i badkaret (precis som ingen skulle hälla olja i en oljekälla), så vi antar att någon märklig olycka har inträffat, en olycka som sannolikt inte kommer att upprepas. Men varje gång vi återvänder är vattennivån i badkaret högre än tidigare –  och vatten säljs till ett allt billigare pris (precis som olja gör). Ändå upprepar vi bara om och om igen att mängden vatten måste vara begränsad och inte kan fortsätta att öka, och det är allt som finns att säga.

Skulle inte en förnuftig person, efter en lång rad höjningar av vattennivån, dra slutsatsen att processen kanske kan fortsätta – och att det därför är vettigt att söka en rimlig förklaring? Skulle inte en förnuftig person kontrollera om det finns inloppsrör till badkaret? Eller om någon har utvecklat en process för att producera vatten? Om människor använder mindre vatten än tidigare? Om människor fyller på badkaret med återvunnet vatten? Det är vettigt att leta efter orsaken till detta uppenbara mirakel, snarare än att klamra sig fast vid en enfaldig teori om fasta resurser och hävda att det inte kan fortsätta.”