Här uppstår kärnfrågan: kan staten neka en elektronisk underskrift rättsverkan, trots att den skyddas av EU-rätt?

Enligt 4 kap. 1 § jordabalken ska en överlåtelsehandling vara skriftlig och undertecknad av parterna. Enligt 20 kap. 6 § jordabalken ska lagfart avslås om formkraven inte är uppfyllda.

Samtidigt gäller EU-förordning (EU) nr 910/2014, den så kallade eIDAS-förordningen. I artikel 25.1 stadgas att en elektronisk underskrift inte får nekas rättslig verkan enbart på den grunden att den är elektronisk. I artikel 25.2 anges att en kvalificerad elektronisk underskrift ska ha samma rättsliga verkan som en handskriven underskrift.

Detta är inte rekommendationer. Det är direkt tillämplig rätt.

Av 2 kap. 19 § regeringsformen följer att Sverige är bundet av sina åtaganden inom EU. EU-rätten ska ges företräde när konflikt uppstår.

Ändå sker det motsatta.

Lantmäteriet gör gällande att det saknas lagstöd för att acceptera digitala underskrifter vid fastighetsöverlåtelser. I praktiken innebär detta att man nekar en underskrift rättsverkan – inte för att den saknar innehåll eller identifikation – utan för att den är elektronisk.

Detta är exakt den situation som artikel 25 förbjuder.

Problemet är inte tekniskt. BankID uppfyller i praktiken mycket höga krav på identitet och spårbarhet. Problemet är inte heller juridiskt i egentlig mening. EU-rätten är tydlig.

Problemet ligger i tillämpningen.

När olika delar av rättssystemet accepterar elektroniska underskrifter, men en enskild myndighet vägrar, uppstår en rättsosäkerhet. Medborgaren kan inte längre förutse vilka regler som gäller. Samma handling kan vara giltig i domstol men ogiltig hos en myndighet.

Detta underminerar rättsstatens grundprincip: förutsebarhet.

Det skapar också en materiell rättighetsinskränkning. Medborgaren hindras från att använda en lagligen erkänd underskriftsmetod i ett centralt rättsområde.

Konsekvensen blir att digitala rättigheter existerar i teorin men inte i praktiken.

Detta är inte en teknikalitet. Det är en fråga om rättsordningens integritet.

Antingen gäller EU-rätten fullt ut – eller så gör den det inte.

Antingen har en elektronisk underskrift samma rättsliga verkan som en handskriven – eller så har den inte.

Det finns ingen mellanposition.

Om staten tillåts göra undantag i praktiken, trots tydlig lagstiftning, uppstår en farlig glidning. Rätten blir beroende av myndighetstolkning istället för lag.

Det är i detta glapp som rättsosäkerheten växer.

Frågan är därför inte om digital signering är tekniskt möjlig eller juridiskt erkänd. Frågan är varför den inte tillåts få genomslag där det verkligen spelar roll.

När en myndighet vägrar tillämpa en direkt gällande EU-förordning uppstår inte bara ett enskilt problem. Det blir en systemfråga.

Och i den frågan är svaret enkelt:

Rättigheter som inte kan utövas är inte rättigheter.

Mikael Jörgenstam
10E12 AB