Under hösten samma år infördes en annons av någonting helt nytt för Sverige; det var firman Joseph Leja som introducerade telefonen. Ett par av dessa Bell-apparater köptes av firman Numa Peterson, vilket gav den trettioårige nyblivne ägaren till en reparationsverkstad Lars Magnus Ericsson en möjlighet att börja studera telefonen lite närmare. Att just denne blev nyfiken på den nya uppfinningen var ingen slump.
Lars Magnus Ericsson var torparsonen som vandrade till Stockholm från Värmland i september 1867. Där fick han utan formell utbildning anställning vid en telegrafverkstad, där han lärde sig tillverkning och reparation av instrument.
Genom reparationsarbetet insåg han olika konstruktioners svaghet och ritade och utvecklade därför egna modeller. Snart startade han en egen verkstad, inrymd i ett litet kök på 13 kvadratmeter med två svarvar och verktyg för tre bänkplatser. Den första kapitalinsatsen fick Lars Magnus som lån från en bekant. Firma L M Ericsson & Co utförde reparationer och mindre arbeten inom instrumentmakarfacket.
LME fick syn på telefonen och fann den vara intressant som tekniskt objekt och samtidigt något som skulle kunna ge ökad sysselsättning i att själv tillverka. Han kände också på sig att ett helt nytt och stort arbetsfält var på väg att öppna sig. Telefoner som lämnats in för reparation gav grunderna för kunskap om telefonen. Den nyfikne Ericsson testade till slut Bells princip på en egen telefon för att se om den fungerade – och det gjorde den.
LME gjorde vad som var brukligt i det nya industrilandet Sverige, kopierade och förbättrade. Han var med andra ord främst inte uppfinnare men besatt en enastående förmåga att utnyttja nya uppfinningar, förbättra dem och kombinera dem med redan existerande teknik. Med den förmågan gav han sig på att förbättra Bells telefon.
De egna telefonerna skulle byggas på enklaste sätt så att de fungerade i praktiken. Och han visste vilka krav som skulle ställas på en ny konstruktion och hur kraven skulle tillgodoses. Till det kom en inte oväsentlig utpräglad känsla för betydelsen av det yttre intrycket vilket var viktigt då LME samtidigt var en skicklig formgivare.
Ericssons verkstad kunde nu framgångsrikt konkurrera med det amerikanska Bellbolaget på den svenska marknaden. Tack vare Lars Magnus Ericsson noggranna förarbete var hans telefoner kvalitativt överlägsna och såldes till låga priser.
LME insåg betydelsen av att snabbt ta reda på tekniknyheter och var konkurrenterna befann sig och han besökte gärna utställningar på kontinenten. Han lät vissa moment utföras av utomstående företag och ingick partnerskap för att bli ännu mer framgångsrik. Med början i 1890-talet bedrev LME exportkampanjer och hade egen tillverkning utomlands, t ex i Petersburg. Han arbetade efter två huvudlinjer; dels att tillfredsställa kunderna genom att leverera varor av högsta kvalitet och dels sträva efter att sätta företaget på en så stark grund att det kunde tåla eventuella skakningar.
Lars Magnus Ericsson var en typisk entreprenör i det tidiga industrisamhället. Allt hängde på personen LME om företaget LME skulle fungera. Ännu efter 20 år var han dess ende konstruktör, han kontrollerade i egen person arbetets utförande på verkstadsgolvet, tog själv kundkontakterna osv. Han behärskade alla arbetsmoment och brann för sin skapelse dygnet runt. Då är det heller inte så underligt att han redan före fyllda 55 år plötsligt klev av företaget och snart sålde alla aktier i det, med hänvisning till sitt hälsoläge. Han var med ett modernt ord helt enkelt utbränd.
Sådant tål att reflektera över också idag för nyblivna entreprenörer.
