Låt oss först försäkra oss om att vi förstår vad som händer på vägen mot Kinas fortsatta tillväxt och varför det är av betydelse. Om vi talar i ärlighetens namn kan vi utan tvivel säga att kraften bakom Kinas otroligt framgångsrika (åter)intåg på den ekonomiska scenen har varit billigare arbetskraft och lägre kostnader. Man kan självfallet inte räkna bort den extremt attraktiva inhemska marknaden, men Kinas verkliga övertag på den globala marknaden har varit den lågavlönade fabriksarbetskraften. Det har inte varit innovation. Det har inte varit tjänster. Det har varit ett enkelspårigt fokus på fördelarna i att göra befintliga produkter billigare.

Om vi lyder Deng Xiaopings uppmaning att “lära oss sanningen utifrån fakta,” kan vi svara på ett antal grävande frågor på samma sätt. Har det funnits ett enda kinesiskt företag som har tagit fram en anmärkningsvärd, innovativ ny produkt likt Xeroxs PARC persondator, Kodaks digitalkamera, Boeings 747, Philips CD eller Sonys Walkman? Har Kina någonsin kommit på en innovativ process lika anmärkningsvärd som Toyotas produktionssystem eller IKEAs shoppinglabyrint? Eller en internetnärvaro lika anmärkningsvärd som Amazon eller Facebook? Eller en innovativ affärsmodell à la iTunes omvälvning av konsumentens musikupplevelse, Zaras nyskapande synsätt på modeutbud eller eBays community av medlemmar? Svaret på alla dessa frågor är nej. Sanningen är att Kinas tillväxt inte har genererats av att man gjort saker och ting – någonting – annorlunda, utan av att man gjort redan befintliga saker till ett lägre pris, och det kräver att man har billig arbetskraft.

Och varför står vi nu inför ett avgörande vägskäl? 2010 är året då Kinas befolkning i arbetsför ålder är som störst. I år är 71.9% av den kinesiska befolkningen mellan 15 och 64 år gamla, något som statistiker menar är åldrar då man bidrar till den ekonomiska värdebildningen mer än man tar ifrån den. Efter i år kommer den delen av befolkningen att minska och efter 2015 kommer antalet arbetsföra individer (15-64) också att börja minska. Den långvariga Kina-observatören Philip Browning noterade nyligen i The International Herald Tribune att: “I Kina som helhet finns det i dagsläget 106 miljoner arbetare i åldrarna 15-19 i jämförelse med 122 miljoner i åldrarna 20-24. Kina har nu 378 miljoner individer i 40- och 50-årsåldern, men bara 273 miljoner under 20. Denna pågående nedgång i antalet unga och rörliga individer har varit störst på landsbygden. Därför kommer Kina att bli tvunget att hitta andra sätt att upprätthålla sin ekonomiska tillväxt och produktivitet.” Den uppenbara lösningen på detta problem är innovation, men det finns ingen grund för att börja argumentera för att den tidigare rådande trenden (ingen innovation) plötsligt kommer att brytas.

Den underliggande gåtan i det hela är dock att det går att hitta ett stort mått av kreativitet i Kina idag. Inom konst, mode, skulptur, musik och film hittar man ett Kina som är översköljt av kreativitet. Men om man tittar närmare står det att finna att detta är innovation på individuell nivå, inte på organisationsnivå. Vad som gör att eBay, Amazon och Apple står ut från mängden är att de är alla strålande exempel på “organisatorisk” innovation. Apples iPod, iPhone eller iPad kunde omöjligt ha designats av en person; det behövs ett team, och ett mångfacetterat team därtill. Detsamma gäller de flesta stora innovationer i vår tid.

Men vad är det då med kinesiska organisationer som gör att de inte lyckas nå upp till summan av den innovation som finns inneboende i deras anställda? Beror det på att den kommenderande och kontrollerande ledningstradition som har präglat kinesisk historia i årtusenden fortfarande är svår att bryta? Eller beror det på konfucianistisk respekt för hierarki och relationell företrädesrätt? Är det på grund av för mycket eller för lite tillit? För lite mångfald? Eller är det något annat?

Kinas tid har kommit att ta itu med innovationsfrågan så att föregående framgångar kan bli “slutet på början” – en tid då Kina kommer att gå från att vara världens fabrik till att producera innovation av världsklass. Om detta inte sker står vi troligtvis inför “början av slutet” på Kinas utpräglade konkurrenskraftighet, och ett steg mot en tid då Kina bara är en av många i raden av billiga leverantörer, större än de flesta, men inte längre störst eller billigast.

Bill Fischer är professor i Technology Management på IMD. Han undervisar bland annat i global företagsledning och strategisk innovation. IMD, baserat i Schweiz, är genomgående en av världens högst rankade handelshögskolor. Med mer än 60 års erfarenhet har IMD en inställning till ledarskapsutbildning som bygger på verklig kunskap i den verkliga världen. www.imd.org