Moderna samhällen är beroende av experter. Men flera forskare och analytiker menar att problemen uppstår när systemen runt expertisen börjar belöna status, produktionstakt och medial synlighet mer än faktisk korrekthet över tid.

Akademin: Publicera eller försvinn

En studie i Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS) från 2025 beskriver hur “publish or perish”-kulturen och den akademiska prestigeekonomin driver forskare mot att optimera för antal publikationer och högt rankade tidskrifter snarare än replikerbarhet, praktisk relevans och långsiktig kvalitet.

Forskarna pekar på ett slags “counting mindset”, där karriären i hög grad avgörs av mätbara indikatorer som antal publicerade artiklar, citeringar och institutionell prestige. Praktisk erfarenhet från näringsliv eller verklig problemlösning väger däremot ofta betydligt lättare i meritvärderingen.

Det betyder inte att forskare medvetet söker fel svar. Problemet är snarare att även intelligenta och välutbildade människor tenderar att anpassa sig till de incitament systemen belönar.

Media: Dramatiska narrativ belönas

Liknande mekanismer finns i medielandskapet. En studie om nyhetsspridning på X visar att online-native medier använder betydligt fler klick- och sensationsdrivna element än traditionella medier – och att dramatik tydligt korrelerar med fler delningar och högre engagemang.

I praktiken innebär det att experter som levererar tvärsäkra och dramatiska prognoser ofta får större medialt genomslag än mer försiktiga eller nyanserade röster. Medielogiken tenderar att premiera säkerhet och konflikt framför osäkerhet och komplexitet.

När konsekvenserna hamnar någon annanstans

Skillnaden blir särskilt tydlig jämfört med företagandets verklighet.

En restaurangägare som köper in fel mängd råvaror ser förlusten direkt på resultaträkningen samma vecka. En nationalekonom som missbedömde inflationen 2022 kan däremot fortsätta som rådgivare, expertkommentator eller utredare utan personlig ekonomisk konsekvens.

Det betyder inte att företagare alltid har rätt eller att experter alltid har fel. Men återkopplingen ser helt olika ut.

När negativa feedback-loopar försvagas uppstår också större risk att dåliga modeller, prognoser eller policyidéer lever vidare längre än de annars skulle ha gjort.

Se även: Expertfällan: Därför är intellektuella ofta idioter

Taleb: “Skin in the game”

Författaren och riskanalytikern Nassim Nicholas Taleb har utvecklat resonemanget i boken Skin in the Game. Hans huvudtes är att människor fattar bättre beslut när de själva exponeras för konsekvenserna av sina handlingar.

I många moderna institutioner är kopplingen däremot svag. Vinsterna från framgångsrika beslut kan privatiseras genom status, karriärer eller anslag, medan kostnaderna för misslyckanden ofta sprids ut över skattebetalare, konsumenter eller samhället i stort.

Forskaren Philip Tetlock, känd för sina studier av “superforecasters”, har samtidigt visat att träffsäkerhet går att mäta betydligt bättre än vad många institutioner gör i dag. Prediktionsmarknader, öppna prognosbokslut och systematisk uppföljning av tidigare uttalanden lyfts fram som möjliga sätt att belöna korrekthet över retorisk självsäkerhet.

Ett strukturellt problem

Flera av studierna pekar mot samma slutsats: problemet handlar mindre om enskilda individer och mer om hur systemen är uppbyggda.

I ett allt mer komplext samhälle ökar efterfrågan på experter samtidigt som incitamenten ofta premierar just de egenskaper som inte nödvändigtvis leder till bäst verklighetsförankring – hög produktionstakt, tydliga narrativ, medial synlighet och institutionell anpassning.

Frågan är därför inte om samhället ska lyssna på experter. Frågan är hur universitet, medier och myndigheter bygger system där experter tjänar mer på att ha rätt än på att höras mest.