Man läser på löpsedlarna om alla stora svenska miljardbolag. Klarna, Spotify, Daniel Wellington och Mojang. Fantastiska bolag, fantastisk teknik och fantastiska framgångssagor. Den svenska drömmen om att plocka in massor av kapital och göra en exit.
Det många människor och hela samhället glömmer är alla företagare som kämpar i det tysta. De företag det inte skrivs spaltmeter om i tidningarna. Alla de företagare som arbetar 16 timmar om dagen men ändå inte får det att gå runt.
Hundåren
När man startar ett företag så lämnar man sin trygghet som anställd. Man säger nej tack till kollektivavtal, nej tack till storbolagets häftiga firmafester, man tackar nej till den lagstadgade sammanhängande semestern och mycket mycket mer.
När man startar ett företag så måste man förbereda sig på hundåren. 33% av företagen som startas kommer att läggas ned inom 3 år från att de startas. Affärsidéen håller inte, man kan inte sälja tillräckligt bra, likviditetsbrist, man orkar inte längre.
Entreprenörernas barn
Många som startar företag är föräldrar. Man har sparat undan pengar för att slippa ta ut lön den första tiden. Man är beredd att offra all sin fritid för att få sin dröm att bli verklighet.
I många av fallen så håller inte planen, försäljningen är lägre, kostnaderna högre och budgeten spricker.
Man får ofta höra om entreprenörers barn som glider runt i porschar och drar fram föräldrarnas kort i baren på Stureplan.
Det vi glömmer är alla de barn som växer upp under hundåren. I ett företag som inte blivit lönsamt ännu. Med föräldrar som kämpar och sliter för att få företagets och den privata ekonomin att gå runt. Barnen med föräldrar som aldrig kan ta längre semester än en vecka för att de har inte råd att betala någon annan att göra jobbet. Utomlandsresan som klasskompisarna varit på är bara en dröm långt långt bort. Föräldrarna som inte kan ta ut lön för att personalen måste ha sin lön först. Barnen som får använda sina trasiga skor ett tag till tills föräldern kan ta ut lön nästa gång.
Jag vill därför hylla alla de människor som vågar. De företagare som jobbar för att nå sina mål. Alla barnen som nöjer sig med att åka till en närbelägen strand för att bada istället för ett par veckor i Grekland.
Varför ska det vara så svårt?
Men jag vill samtidigt kritisera alla de som ser småföretagare och entreprenörer som ett får som man kan flå hur många gånger som helst. Som jobbar aktivt för att hitta nya sätt att flå oss entreprenörer ytterligare. Ändringar i skatteregler och höga arbetsgivaravgifter.
Missförstå mig rätt, jag är inte emot skatt och vill att vi alla ska bidra till ett fungerande samhälle. Men det går att klippa ett får många gånger men bara flå det en gång. Många företag överlever inte att bli flådda.
Jag vill se en förändring i attityd från samhället, våra politiker och vår utbildning. Jag vill att alla ska få lära sig att sälja i tidig ålder, att skattepolitiken ska vara lika. Där höga skatter kännetecknas av att samhället försöker minska det man beskattar som alkohol och tobak.
Enligt den kända nationalekonomen Ibn Khaldun så minskar samhällets intäkter över ett visst skattetryck (Se www.heritage.org/the-laffer-curve) och jag anser att ett minskat skattetryck på arbete, företagande och entreprenörskap är av största vikt för vårt samhälle.
Entreprenörernas barn. De får vi aldrig glömma.
