Det är inte ovanligt, när jag coachar eller utbildar människor, att frågan om motivation kommer upp. Det är dock sällan någon, rakt upp och ner som påstår sig vara demotiverad. Nej, oftast tar sig detta i uttryck, i att man upplever en sorts inre motstånd för att göra det man gör.

Det krävs ibland lite olika infallsvinklar innan insikten kommer, och då förstår man ofta att det inte är ens egna mål som man strävar efter, utan någon annans.

Mål som månatligen repeteras på säljmöten, eller som ropas ut i samband med en välplanerad Kick Off. Personligen ser jag detta som ett oerhört intressant fenomen. De flesta av oss har någon gång i historien, fått lära oss vad som är viktigt i livet och hur vi ska tycka och tänka. Detta är något som inte minst avspeglar sig i arbetslivet.

Låt mig för en stund ta mig friheten att vara lite provokativ, och utmana de övertygelser du bär på.
För vems skull gick du egentligen i skolan och framförallt varför gjorde du det? Och är det så att du har egna barn, vad säger du till dem när det gäller skolan? Säger du samma sak som dina föräldrar gjorde?

Vi fick lära oss, att det var för vår egen skull som vi skulle gå till skolan, istället för att sitta vid en bäck och bygga fördämningar. Vi var tvungna att gå dit, för att vi måste få bra betyg, något som var en nödvändighet för att vi sedan skulle få möjligheterna till ett bra arbete.

När du sedan fått det arbete du drömt om sedan du var liten, när du uppnått ditt yrkesmässiga Nirvana, svävar du runt på moln med en konstant lustfylld känsla i maggropen. Du känner att du gör precis det du vill och när du vill göra det, du känner att hela dagarna är fyllda med situationer lika spännande och lustfyllda, som det är för ett barn som vill se vart den ikastade pinnen tar vägen i vårbäcken…

Tyvärr är det få människor, som har en arbetsdag som ligger i linje med denna emotionella status. De flesta tycks drivas av någonting som egentligen inte har med dem själva att göra, om man nu inte ser ett undvikande att få sparken som en stark motivator.

Med detta är det inte sagt att du nu ska gå raka vägen in till ledningens kontor för att lägga din avskedsansökan på skrivbordet. Min förhoppning är att du ska stanna upp och reflektera, och bli medveten om vad det är som driver dig. Men framförallt hur du kan göra så att allt du gör, bottnar i personliga och lustfyllda skäl.

Lycka till!