Svenska skolan svek våra särbegåvade barn – då lämnade vi landet

Det svenska skolsystemet och det svenska företagsklimatet bär på samma systemfel: en blind övertro på centralstyrning och regleringar, och en djup misstro mot individens förmåga att ta ansvar.

Som egenföretagare förväntas du lösa problem, upptäcka nya behov och ständigt lära dig sådant du inte kunde i går. Verkligheten kräver att du är påhittig. Om en lösning inte fungerar måste du kunna ändra den.

Men i mötet med skolplikten tar den handlingsfriheten slut. Där kan du se att ditt barn behöver något annat och vara beredd att ordna det själv, utan att för den skull få göra det.

Att redan förstå är inte en fribiljett

Särbegåvning låter i mångas öron som en lyx. Har barnet lätt för att lära sig borde väl resten ordna sig?

Men förmågan att förstå snabbt skyddar ingen mot en vardag av understimulans. Skolverket beskriver själva hur särskilt begåvade elever kan underprestera för att passa in eller tappa lusten att lära.

Den som aldrig möter tillräckligt svåra uppgifter får heller inte öva på att anstränga sig, köra fast och försöka igen. Att klara uppgifterna är inte samma sak som att få utvecklas.

Tänk dig att du som rutinerad företagare tvingas gå samma grundkurs varje arbetsdag. Du får inte gå vidare förrän alla andra i rummet är klara. Dina frågor om nästa steg får vänta eftersom din tid är låst till systemets kollektiva planering.

Som en tillfällig svacka kan man stå ut med det. Men att tvingas leva så under en hel barndom är inget annat än ett intellektuellt fängelse.

Skollagen säger att även elever som lätt når målen ska få stimulans för att komma längre. Det finns lärare som kämpar för att ge dem det. Men en rättighet på papperet hjälper inte barnet som fortfarande sitter där och väntar.

Och när undervisningen inte fungerar är familjens handlingsutrymme i praktiken strypt. Att fullgöra skolplikten på annat sätt kräver bland annat ”synnerliga skäl” och är i praktiken omöjligt. Hemundervisning är ingen vanlig valmöjlighet och inte riktiga privata skolor utanför det statliga systemet heller.

Staten kräver att du tar föräldraansvar, men stänger vägen till lösningar du själv är beredd att ordna. Det är den motsägelsen som skolpliktsdebatten måste handla om.

Jag unschoolade mitt företagande

När jag ser tillbaka på mitt eget företagande inser jag att jag har tillämpat unschooling på mig själv i över tjugo år. Sanningen är att absolut ingenting av det jag fick med mig från tolv års skolgång hjälpte mig den dagen jag startade eget. Skolsystemet förbereder oss på att följa instruktioner och vänta på tillstånd, men som entreprenör tvingas du kasta dig ut i det okända.

Jag har fått lära mig allt från absolut noll. Inte för att en lärare sa till mig, utan för att verkligheten krävde det och för att min egen drivkraft ville det. Vi tillverkar cashmere- och pashminasjalar i Nepal och säljer dem globalt via vår webshop Mypashmina.co.uk. För att bygga den verksamheten har jag varit tvungen att själv bemästra hela kedjan: från den snåriga byråkratin och tillverkningen på plats i Katmandu, till att hantera stora och små kunder, bygga upp logistiken och rent praktiskt ta och redigera produktbilder.

Det är exakt så här ett barn lär sig genom unschooling. När ett barn vill bygga en koja eller förstå ett spel väntar de inte på en kursplan. De börjar göra. Kunskapen får en omedelbar betydelse här och nu. En fråga föder nästa, och precis som i företagandet lär man sig bäst när man tvingas lösa ett verkligt problem för att nå sitt mål.

Friheten från den obligatoriska läroplanen befriar ingen från hårt arbete eller motgångar. Man måste fortfarande lära sig nytt, göra tråkiga saker och inse när en idé inte håller. Men det ger oss en möjlighet att rikta vår energi mot något som faktiskt är meningsfullt.

Som företagare vet man att en trasig affärsmodell måste skrotas eller ändras direkt. Den flexibiliteten måste vi få ta med oss in i föräldraskapet. Att vissa föräldrar kan misslyckas är ett uselt argument för att låsa fast alla familjer i ett skolsystem som bevisligen också misslyckas med att möta barnens faktiska behov.

Från svenskt skoltvång till tjeckisk flexibilitet

År 2015 fick vi nog och lämnade Sverige permanent för att ge våra barn utbildningsfrihet. Efter att ha levt som digitala nomader – där vi reste jorden runt i två år och skötte våra företag helt via laptopen från 40 olika länder – landade vi till slut i Tjeckien.

Här fick vi äntligen luft att andas. Det tjeckiska systemet tillåter både traditionell hemskolning och helt privata, fristående skolor utan en statlig tvångströja – alternativ som i dag är totalt förbjudna i Sverige. Här finns skolor som har specialiserat sig helt på särbegåvning, inklusive elitutbildningar med intagningskrav baserade på minst 130 i IQ. Denna frihet gav oss möjligheten att helt forma vår vardag på våra egna villkor och låter barnen utvecklas i sin egen takt, helt utan statens detaljstyrning eller misstänksamhet.

Marknaden levererar det monopolet förbjuder

Men utbildningsfrihet handlar inte bara om att välja bort – det handlar om rätten att välja till. När våra söner blev äldre valde vi att sätta dem i privatskolor. Dessa fungerar fundamentalt annorlunda än så kallade friskolor i Sverige, eftersom de är helt befriade från statens centrala läroplan med undantag för ett par grundkrav. De äger sina egna läroplaner och bestämmer själva både vad och hur de undervisar. Här betalar man en skolavgift och behandlas som en respekterad kund på en fri marknad. Om skolan inte levererar upp till ens förväntningar säger man helt enkelt upp avtalet och väljer hemskolning eller en annan skola istället. Det är konsumentmakt på riktigt, i stället för statligt tvång.

Den här exilen har dessutom visat hur tätt utbildningsfrihet hänger ihop med ekonomisk frihet. I Sverige äter skattetrycket och byråkratin upp företagarens drivkraft. Här i Tjeckien driver vi våra verksamheter med mycket låga skatter. Det ekonomiska andrummet innebär i praktiken att vi har råd med frihet – det ger oss mer tid, mindre stress och de resurser som krävs för att kunna investera helhjärtat i våra barns framtid.

Friheten borde inte kräva en landsflykt

Det vore frestande att försvara utbildningsfriheten med att Sverige behöver framtida innovatörer och företagare. Men barnens rätt till utveckling kan inte mätas i vad de en dag kan leverera till statskassan. Deras barndom har ett egenvärde här och nu, och ett särbegåvat barn som far illa har inte tid att vänta på att en trög statlig apparat ska reformera sig själv.

Vi som driver företag vet vad som händer när regler blir viktigare än resultatet, och när människor tvingas rätta sig efter stela, centralstyrda direktiv i stället för verkliga behov. Det är precis det som sker i den svenska skolan varje dag.

För vår familj blev lösningen exil. Vi flyttade våra verksamheter utomlands, lämnade det svenska systemet bakom oss och gav oss av med våra barn, varsin ryggsäck och en enda resväska. Vi tog hela ansvaret själva och byggde en helt ny tillvaro från grunden. Där och då började det som jag kallar Den andra resan – ett äventyr som inte bara handlade om att korsa landsgränser och besöka 40 länder, utan om den viktigaste resan av alla: att våga välja en helt annorlunda väg som förälder.

Caroline King,
Egenföretagare, fyrabarnsmamma bosatt i Tjeckien och skribent på denandraresan.com