Europa är i dag starkt beroende av digitala leverantörer utanför EU. Mer än 80 procent av centrala digitala produkter, tjänster, infrastruktur och immateriella rättigheter är kopplade till aktörer utanför unionen. När det gäller molntjänster står europeiska leverantörer för omkring 15 procent av marknaden, medan tre amerikanska företag svarar för cirka 70 procent.

Detta är inte enbart ett ekonomiskt beroende. Det är också en fråga om kontroll. Enligt den amerikanska CLOUD Act kan amerikanska myndigheter begära åtkomst till data från amerikanska leverantörer – även när informationen lagras i Europa. För företag och offentlig sektor i Sverige väcker det en grundläggande fråga: vem kontrollerar egentligen våra data?

EU:s nya paket innehåller flera viktiga initiativ: Chips Act 2.0, Cloud and AI Development Act, en strategi för öppen källkod och en färdplan för digitalisering och AI inom energisektorn. Tillsammans pekar de mot ett tydligt mål: Europa ska minska sina strategiska beroenden och bygga upp större egen kapacitet av digital infrastruktur. Men digital suveränitet får inte reduceras till en politisk slogan. Den måste vara mätbar. För molntjänster bör frågan handla om var data lagras, vilken jurisdiktion leverantören lyder under, vem som kontrollerar driften, hur beroende tjänsten är av icke-europeisk teknik och hur sårbar leveranskedjan är.

Det är här gränsen går mellan verklig suveränitet och så kallad “suveränitetstvätt”. Om ett amerikanskt företag levererar tekniken, kontrollerar centrala delar av driften och ytterst lyder under amerikansk lagstiftning, räcker det inte att en europeisk partner sätter sitt namn på tjänsten. Det kan skapa en känsla av kontroll – men inte nödvändigtvis faktisk kontroll.

Samtidigt får digital suveränitet inte förväxlas med självförsörjning. Inom en överskådlig framtid kommer Europa att fortsätta behöva internationella grafikprocessorer, globala AI-modeller och gränsöverskridande samarbete. Det är inget misslyckande, utan det är så teknikens leveranskedjor fungerar. Det avgörande är att villkoren för samarbetet sätts av Europa: data ska skyddas av europeisk lag, driften placeras under europeisk kontroll och utländska regeringar ska inte kunna tvinga fram åtkomst till känslig information.

Detta är även relevant för svenska små- och medelstora företag. För ett företag med 20, 50 eller 200 anställda handlar digital suveränitet inte om geopolitik. Det handlar om praktiska frågor: Kan en utländsk domstol få tillgång till mina kunduppgifter? Kan min mjukvaru- eller molnleverantör höja priserna kraftigt när jag väl är inlåst i deras ekosystem? Kan jag flytta mina data till en annan leverantör med rimlig insats?

Kraftfulla och livskraftiga europeiska alternativ finns. Det finns erfarna leverantörer av molninfrastruktur, samarbetsverktyg och programvara med öppen källkod som tillämpar datakontroll enligt europeisk jurisdiktion. IONOS lanserar tillsammans med Nextcloud i juni Euro-Office, Europas svar på Microsoft 365 och ett fullt ut europeiskt, suveränt alternativ till det delade monopol som Microsoft och Google under flera år utövat på marknaden för molnbaserad kontorsprogramvara. Det som saknas är inte tekniken, utan efterfrågan.

Sverige har goda förutsättningar att kliva fram och hjälpa Europa att bli digitalt suveränt. Landet är ett av Europas mest digitaliserade, har god tillgång till fossilfri el och har länge haft stark kompetens inom digital infrastruktur och öppen teknik. Det gör Sverige till en naturlig plats för hållbar utbyggnad av datacenter och för det praktiska genomförandet av Europas nya digitala strategi.

Frågan är därför inte om Sverige berörs av EU:s arbete med digital suveränitet. Frågan är om Sverige vill vara med och forma det. För att kunna göra det är det dags att offentlig upphandling ger större vikt åt suveränitet, interoperabilitet och strategiskt oberoende – inte bara kortsiktigt pris och etablerade leverantörsrelationer. Det innebär bindande minimikvoter för suverän upphandling, särskilt inom kritiska sektorer – offentlig förvaltning, vård och försvar.

Offentlig upphandling är fortfarande den mest kraftfulla hävstången för en sammanhållen europeisk digitalpolitik. Utan den förblir gapet i efterfrågan öppet. Då riskerar Europa att missa sin chans att skapa verkligt digitalt oberoende.

Jens Reich är vd på STRATO, en europeisk leverantör av digital infrastruktur och en del av IONOS-koncernen.