Om kunskap och retorik

Att mötas, stötas och blötas i kunskap är den bästa medelvägen. Postmodernismens dekonstruktionsprogram fick sin chans att plocka isär det "kalla kunskapsparadigmet" - när progressiviteten nu svänger mot konservatism kan vi se vad som framträdde ur spillrorna: ångesten över att inte vara herre över sina egna känslor.

Det bevisas av att referenskunderna blir allt mer betydelsefulla. Alec Baldwin (Glengarry Glen Ross) och Leonardo DiCaprio (The Wolf of Wall Street) sitter fortfarande djupt rotade i vårt värdesystem, något som kanske inte ens Robert Reich (Saving Capitalism) kan rädda, trots att vi hela tiden blir bättre på att konstruera vår humanism åt andra hållet.

Att Alec Baldwin tackar ja till att ge rösten åt Babybossen i den animerade serien med samma namn (en förlöjligad Blake i blöjtöjd bebiskostym) säger kanske någonting om vart vi befinner oss rent socialt. Exakt vart är svårt för mig att spekulera om, men att vi har att göra med den positiva kunskapssynens återkomst, jämsides med en tilltagande misstro mot all retorik, börjar bli ofrånkomligt.