På en kurs på Stanford University fick vi i uppgift att agera managementkonsulter åt ett fiktivt företag. Det rörde ett så kallat "case" (en fallstudie). Case-modellen är populär, eller kanske rättare sagt den givna metodiken för hur man ska lära sig praktiskt företagande, hos amerikanska elituniversitet. Metoderna som man lär sig är prövade och testade av internationella miljardföretag som delat med sig av sina dyrbara erfarenheter till handelshögskolorna och dess elever eller kursdeltagare.
"Case studies"
Case studies är baserade på verkliga fall och händelser och det är meningen att man ska tänka professionellt kring problemlösningarna. Det vill säga, man ska ta de på lika stort allvar som om man hade blivit anställd med mycket hög lön för att hjälpa arbetsgivaren få ut det mesta av sina satsningar. Deltagarna i vår slarvigt sammansatta arbetsgrupp gjorde tvärtom ett mycket vanligt misstag: de närmade sig uppgifterna utifrån en grundskole- och gymnasiementalitet och valde att "lösa" problemen som en skoluppgift.
Med 3 mot 1 i majoritet röstade de för att teamet skulle föreslå till vår fiktive företagsledare att sälja sitt livsverk för att de tyckte att företagets utmaningar verkade lite tuffa. Det är som att säga till en hundägare att "Avliva din sjuka hund, det finns ändå andra i nya färger och du sparar en massa pengar, jobb och slit". Självfallet fick gruppen "IG" (Icke Godkänt), eller "bakläxa"/knappt godkänt på uppgiften. Ingen entreprenör startar företag med inställningen att lägga av vid första uppförsbacke.
Syftet och fördelen med "Case-studies” / fallanalyser är som sagt att man för varje steg i den professorstödda analysprocessen får ett billigt facit på hur framgångsrika företagare har lyckats möta, prioritera och navigera med de utmaningar som är vardag i affärslivet.
